En matmissbrukares kamp

Tänk när jag vägde som minst... jag kommer ihåg att jag stod framför spegeln och inte riktigt förstod vad jag såg i spegeln. Det var ju alltid lite för mycket här och lite för mycket där. Sen kände jag inte riktigt igen min kropp heller, det såg ju inte ut som jag. Jag tror att det här med insikt över hur man egentligen ser ut är ett rätt stort problem. Nu inser jag säkert inte hur stor jag faktiskt är! Jag tar nog på mig kläder och tror inte att min feta mage putar så mycket eller att groparna i låren inte syns genom leggingsen.

Första gången jag gick ner i vikt så gick det så otroligt fort och jag kan säga att det var inte sunt! Mitt huvud hängde verkligen inte med och i mina ögon var jag fortfarande den där feta tjejen. Jag tror att jag skrivit om det förut men jag vägrade ju bland annat spegla mig i samma spegel som min kompis för då skulle jag ju bara se hur tjock jag var jämfört med henne. En blöt kväll så tog jag iaf mod till mig o så stod jag där bredvid henne och!! Det var ju typ ingen skillnad på oss, jag tappade hakan! En annan gång så var hemma hos Mamma och lillasyster och jag vet inte varför men jag fick för mig att prova ett par av hennes byxor jag kunde ha dom! Både hon och jag gjorde stora ögon! Hon var ju den långa smala lillasystern och jag den korta tjocka storasystern!

Ja, så kan det vara när inte hjärna och kropp händer med i svängarna och svängarna kan ju uppenbarligen gå åt både det ena och det andra hållet!!!