Berättade något tungt
Idag var jag på ätstörningsmottagningen igen. Jag valde att prata om något som vi inte pratat om tidigare. Det är något som väger så jävla tungt på mina axlar och som äter upp mig inifrån.
Det är svårt att veta var jag ska börja men jag börjar som jag gjorde när jag var hos min samtalskontakt. Förra gången pratade vi om lögner och nu valde jag att prata om förlåtelse och det faktum att jag inte kan förlåta mig själv. Jag har suttit på hur många gudstjänster som helst där prästen har gett församlingen förlåtelse men det hjälper inte! Jag känner mig så smutsig och hemsk.
Det handlar om att jag har varit otrogen. Inte en gång, inte två….jag har aktivt vid flertalet tillfällen gjort detta oförlåtliga. Det hela är ganska komplicerat och jag vet hur långt mitt inlägg skulle bli om jag skulle försöka förklara allt.
Men jag kan börja med att säga att jag var otrogen en gång, utstuderat otrogen och jag mådde skit efteråt. Jag trodde att jag skulle kunna hålla tyst och glömma det men det gick inte. Jag berättade för min kille och förstod att nu fanns risken att han skulle lämna mig. Det som händer är istället att han frågar om jag tänker lämna honom! Det blev otroligt underligt…Det är ju inte så det ska gå till. Men vi hade en kris och levde vidare.
Sedan började jag plugga på en annan ort och jag bodde borta en hel del. Där började det gå riktigt illa och jag var otrogen flera gånger. Det kom in massor med lögner i bilden och till slut stod jag inte ut och gjorde slut med min kille. Jag låg och grät i flera dagar och kom sedan fram till att jag älskar honom och vill leva med honom…. Eller? Kanske kom jag fram till att det var enklast att stanna kvar, jag vet inte. Jag hade iaf satt mig i en jobbig situation där jag gjort mig beroende av en kille i min studentstad och jag höll kontakten med honom. Han fick känslor för mig och jag var beroende av hans hjälp, både känslomässigt och rent praktiskt då jag inte hade någon nära vän i den staden. Först till sista terminen hade jag kommit nära en tjej och då kunde jag ta avstånd från honom.
Jag och min samtalskontakt pratade om det här och jag sa att jag känner mig så smutsig och hemsk och det känns som att alla vet vilken vidrig människa jag är. Jag tänker på att om jag och min kille skulle gifta oss så skulle folk tänka, ”men hon som varit otrogen”! Men alla vet ju inte! Och hur många bryr sig egentligen? Flera av mina vänner vet delar av vad jag gjort men i övrigt är det kanske inte så många som vet… eller bryr sig.
Efter att vi pratat kändes det bättre, det var skönt att få prata av sig men nu när jag skriver det här så känner jag mig bara vidrig igen. Det går inte att få ut allt i skrift, jag skulle kunna skriva sida efter sida men det tänker jag inte göra. Jag vet inte ens om jag vill dela med mig av allt det här men nu gör jag det iaf.
Jag berättade för min samtalskontakt att jag och min kille har haft stora problem när det gäller sexbiten och det ville hon fokusera på. Hon pratade om att sexuella behov är ett grundläggande behov hos människan och fungerar det inte så… ja…men det spelar ju egentligen ingen roll för det är inte rätt iaf.
Jag önskar att jag kunde gå in i mitt huvud och radera dessa minnen för de sliter mig sönder och samman. Jag har tänkt tanken att det kanske vore lättare att börja om men någon ny för då skulle vi inte ha den här smutsiga historien, men jag har ju fortfarande gjort dessa handlingar och dom kommer säkert att jaga mig iaf!
Min kontakt sa att vi alla är mänskliga men jag vill inte vara mänsklig, jag vill vara bättre.
Sånt här är svårt. Men ingen annan har rätt att döma dig tycker jag. Vi lever alla olika liv med olika förutsättningar. Ok du har varit otrogen. Men du talade om det för din pojkvän och det tycker jag var rätt. Han valde att stanna med dig och då borde väl han ha förlåtit dig? I vilket fall som helst gjort är gjort. Du kan aldrig bli av med det minnet men du kan lära dig nåt av det och ta ställning till hur du vill vara i framtiden. Att förlåta sig själv kan vara otroligt svårt men det är bara du som kan göra det. Det är väl det enda råd jag kan ge dig. Problemen mellan er vet jag ju inget om. Men det är ju bara du/ ni som kan avgöra om ni har nån framtid. Men förhastade beslut brukar inte vara bra. Tycker det var bra att du pratade om det idag. Det är en bra bit på väg åt rätt håll för att kunna må bra. Ta en sak i taget och var ärlig mot dig själv. Men straffa inte dig själv för sånt som du inte kan ändra på. Ingen är perfekt men när man gör fel och ångrar sig och försöker göra rätt. Då har man gjort allt man kan. Kram
Jag tänkte lämna en kommentar men jag ser att Smulan sagt det som jag tänkte säga så jag berättar bara att jag läst och önskar du var lite snäll mot dig själv i detta
Modigt av dig att berätta. Tänkt vad världen sett annorlunda ut och så många svekfulla telefonsamtal som kunnat undvikas om alla hade varit så modig som du!!
Alla kan göra fel. Även du!
Kram på dig.
Först vill jag tacka dig för att du är så öppen och delar med dig av ditt liv och dina känslor.
Jag säger som smulan, jag önskar att du inte var så hård mot dig själv, vi gör alla en massa misstag i livet. Jag förstår att det kan vara oerhört svårt att glömma och gå vidare men det är någonting man måste göra för att orka. Hur har du hanterat det här? Hur mycket har du och din pojkvän pratat om det? Har du fått uppgifter som hjälper dig mot rätt väg till att förlåta dig själv? Du behöver inte svara, det är mest frågor som kanske kan hjälpa dig. Använder du dig av affrimationer? Den här personen som du pratar med ger hon dig uppgifter eller pratar ni bara?
Jag önskar bara att du inte slog så mycket på dig själv. Du är ju så jävla bra! Kram på dig!
