Ambivalens
Är det inte underligt hur man kan sväva mellan hopp och förtvivlan. Mitt liv är rätt bra just nu men det är så tråkigt när vågor av elände kommer över mig till och från. Igår eftermiddag kände jag en sån jäkla ångest. Jag kände att jag kunde börja gråta när som helst men jag kunde liksom inte sätta fingret på varför. Jag blir lite rädd för mig själv när det gäller mina känslokast men samtidigt försöker jag intala mig att det säkert är ganska naturligt. Jag menar säg den lycka som varar för evigt, eller, efter regn kommer solsken. Haha, fast det är ju inte begrepp man talar om när det gäller från timme till timme kanske. Ja, ja. Jag överlever nog.
Finns det någon annan där ute som känner igen sig i ambivalensen?
Ja förresten, trevlig alla hjärtans dag!
Hej
och tack för dina ord.
Åh, jag känner så igen det du beskriver....rädslan för sig själv och sina känslor...det är hemskt.
Men så mår man bättre snart, och allt är som bortblåst.
Många kramar
Känns igen!! Du är inte ensam :) Kram
