Dog lite
Nu dog jag litegrann.
O var fan ska jag börja?
Jag måste hitta på några namn för att få det hela att gå ihop.
Jag skrev ju igår om vad jag sa till min kollega Anna om min träning. En annan kollega, Elin hörde i princip allt av det och idag kommer hon in på mitt och min kollega Idas kontor. Elin vänder sig då till Ida och frågar efter hur man bästa sätt ska lägga upp sin träning. Elin är en smal tjej och det är Ida också och Ida tränar lite.
Jag förstår att detta är svårt att förstå men jag kände bara att jag ville sjunka genom jorden. Hon hörde ju allt igår och så går hon in till min andra kollega och frågar om råd… hon kan ju såklart inte vet hur mycket jag egentligen vet och kan men jag har varit medlem i gym i snart 10 år och jag har varit hos dietist, kostrådgivare, hälsorådgivare, terapeuter på ätstörningsmottagningen och nu går jag hos min PT. Jag lovar att jag vet en hel del men jag fattar ju att det inte syns! Jag kände mig så… kränkt, smutsig, som en looser och ja, jag vet inte men jag klarade inte av att stanna i rummet. Jag var tvungen att gå ut.
Jag ringde till min syster för jag kände att jag var tvungen att prata med någon. Hon var ett bra stöd och sa en go kommentar ” ja men det är ju inte så lätt för henne att veta, du ser ju inte ut som den mest vältränade människan i välden direkt”. Hon sa det inte på ett elakt sätt utan med värme och medkänsla. Och ja, så är det ju. Men tänk om detta kunde få mig att fatta, fatta att jag måste vända detta! Jag vill vara den människa som finns begravd under allt fett. Jag älskar att träna och jag har så mycket kunskap! Jag måste ”bara” göra teorierna till verklighet!
Jag tycker ändå att det låter som du fattat vinken, allt, men det ÄR svårt att tillämpa alla teoretiska kunskaper i praktiken och det tar tid. Fortsätt kämpa, snart kommer alla att fråga dig hur du gör :-)
Tror också du kan och sitter inne med all kunskap som krävs, men du måste tycka om dig själv och kämpa för den du är och det du vill. Hemskt när det blir sådär dock..
Det finns ingen som kan så mycket om bantning som en som bantat hela livet, fråga mig :) Träning däremot, där har jag aldrig utgett mig för att kunna något. Däremot SKULLE jag vilja träna mer, men har varken lust eller möjlighet då varje försök att göra något resulterar i att kroppen säger stopp. Jag har blivit bra på att dra i handbromsen innan det händer. Alltid något. Kram
Du ska se att det kommer, när dina kollegor börjar inse att du tränar mycket och börjar se skillnaden. Tills dess tycker jag att du ska ändå känna dig uppåt - DU vet ju vad DU kan, eller hur? :)
Känner igen mig! Jag har nu tränat 5 gånger i veckan sen i augusti, men pga de 15-20 kg jag fortfarande har att gå ner syns det inte. Är ingen expert på träning såklart, men jag skulle ändå vilja att det syntes.
Har ett exempel från i söndags, när jag träffade en bekant. Hon klagade över träningsvärk i benen och jag hade för tillfället då jordens träningsvärk i armar och axlar, så jag sa det "Jag har värk i armarna jag". Då sa hon typ "Armarna? Träningsvärk? Har du också tränat?" med sånt tvivel i rösten och förvåning i ansiktet att det inte gick att ta miste på att hon tyckte att jag var den sista i världen hon hade gissat skulle träna. Störande!
Men, jag bryr mig inte så mycket. JAG vet att jag tränar mycket, och att jag antagligen är mer vältränad än många som är smala och inte tränar. Mina familj och mina kompisar vet att jag tränar. Det räcker egentligen. :)
Även om jag längtar till den dagen då folk ser på mig att jag tränar. :P
