Dag 28: Ätstörningar
Ja detta är väl ett kärt ämne med många varianter... Hur som helst så har jag läst så otroligt mycket om ätstörningar. Både av rent intresse men sen blev jag tipsad om t.ex. boken Matillåtet när jag gick på anorexi och bulimienheten. För övrigt så kan jag inte släppa att det känns jäkligt konstigt att gå dit när jag varken led av det ena eller det andra! Men jag lider väl av någon typ av hetsätningsstörning och fan va den jagar mig! Jag skäms så mycket, det är så pinsamt att man bara inte kan sluta. Det är hemskt också att jag fått hjälp men jag vet inte om det blivit så mycket bättre... Sen ska jag väl inte bara beskylla den kvinnan jag träffade. Självklart ligger massor hos mig, jag la helt enkelt inte ner tillräckligt mycket tid och energi. Men visst har jag lärt mig mycket, det tror jag.
Jag kan ärligt säga att jag ibland drömmar om att ha ett kompensationsbeteende. Tänk om jag iaf gjorde något för att motverka min viktuppgång. Tänk om jag inte bara inte satt hemma och svullade och klappade mig på magen... jag vet inte men på något vis så känns anorexi och bulimi mer som en sjukdom.... jag känner mig bara slö, slapp och likgiltig.
Allt det som jag gjort mot mig själv, min kropp och mitt huvud har gjort att jag förlorat en realistisk bild av mig själv och min situation. Jag var fin ett tag men jag tror inte att jag förstod hur jag såg ut. Jag gick ner så väldigt fort men såg ändå den där feta tjejen i spegeln. Nu vet jag inte vad jag ser i spegeln, det känns som att jag gått på diet i hur många år som helst, men det har jag inte. Det snurrar ständigt ångesttankar i min kropp och jag känner mig ständigt misslyckad. Men hur ska jag gå vidare? Det funderar jag jämt på, kanske borde jag skaffa en pt... en pt som har kunskap om hetsätningsstörning? Eller ska jag gå på terapi, kbt vore väl inte fel. Eller, hypnos kanske, det har jag alltid varit nyfiken på. Ja ni kan ju själva läsa.... det är bara ett litet urplock av alla mina tankar.
Nu har jag lättat på mina tankar och känslor och det känns rätt bra faktiskt... livet fortsätter....
Är det såhär jag ser ut?
Jag kan ärligt säga att jag ibland drömmar om att ha ett kompensationsbeteende. Tänk om jag iaf gjorde något för att motverka min viktuppgång. Tänk om jag inte bara inte satt hemma och svullade och klappade mig på magen... jag vet inte men på något vis så känns anorexi och bulimi mer som en sjukdom.... jag känner mig bara slö, slapp och likgiltig.
Allt det som jag gjort mot mig själv, min kropp och mitt huvud har gjort att jag förlorat en realistisk bild av mig själv och min situation. Jag var fin ett tag men jag tror inte att jag förstod hur jag såg ut. Jag gick ner så väldigt fort men såg ändå den där feta tjejen i spegeln. Nu vet jag inte vad jag ser i spegeln, det känns som att jag gått på diet i hur många år som helst, men det har jag inte. Det snurrar ständigt ångesttankar i min kropp och jag känner mig ständigt misslyckad. Men hur ska jag gå vidare? Det funderar jag jämt på, kanske borde jag skaffa en pt... en pt som har kunskap om hetsätningsstörning? Eller ska jag gå på terapi, kbt vore väl inte fel. Eller, hypnos kanske, det har jag alltid varit nyfiken på. Ja ni kan ju själva läsa.... det är bara ett litet urplock av alla mina tankar.
Nu har jag lättat på mina tankar och känslor och det känns rätt bra faktiskt... livet fortsätter....
Är det såhär jag ser ut?
Kommentarer
Postat av: MiniZillen
Åh, vännen! Jag vet hur det känns. Dessvärre kan jag inte hjälpa dig, då jag knappt kan hjälpa mig själv. Jag har just avslutat dagens lunch: korv och blomkålsmos. Samtidigt känns det meningslös, varför går jag aldrig ner ivikt? Jag kan lika gärna hetsäta och känna mig okej än att dieta och känna mig misslyckad för att jag inte går ner i vikt så lätt som de bloggar jag följer. De går i alla fall ner ett halvt kilo i veckan. Men jag? Nej, ingenting...usch. Jag önskade att du bodde här. Så kunde vi peppa varandra å motionera tillsammans. Känner mig så ensam i mina hetsätningstankar. För just nu kretsar allt i min hjärna kring mat..å jag är orolig att falla dit...kram
Postat av: Tvåtusenelva
Modigt att du vågar skriva om detta. HEJA DIG!
Trackback
