En matmissbrukares kamp

Va arg jag blir på mig själv att jag inte skriver!!

Men i måndags var jag iaf hos Cissi och det var bra! Det var första dagen som jag bara kunde slappna av och prata. Förut har jag väl varit lite som en papegoja men i måndags kände jag mig saklig och lugn. Däremot är det rätt sorgligt att jag kan sitta där och ha en massa bra svar på saker och ting men i verkligheten agerar jag helt annorlunda. Vi pratade om det här med val och det är ett jobbigt ämne. Jag fattar ju att det är jag som måste göra bra val men tänk om jag inte vill det då? Jag förstår om ni höjer ögonbrynen nu men det är faktiskt såndana tankar som snurrar i mig. Det är klart att jag vill bli bättre men samtidigt är det så svårt att göra bra val hela tiden. Inom mig så hör jag mig själv säga, "bara den här gången", "en gång till gör ingen större skada", "jag kan börja mitt nya liv på måndag" och så vidare och så vidare.

Men jag har tänkt på en sak och det är att den största anledningen till att jag vill sluta "missbruka" är för att jag inte vill vara tjock. Visst finns det en massa bra anledningar till varför jag inte borde äveräta och hetsäta men i grund och botten vill jag inte vara tjock. Det skulle faktiskt vara riktigt intressant och se hur mitt resonemang hade varit om jag var en sån som i princip inte kan gå upp i vikt. Det är nästan så att jag måste påminna mig om alla andra negativa effekter som mitt beteende får. Jag glömmer hur dåligt jag mår både fysiskt och psykiskt av att trycka i mig en massa skit. Jag glömmer hur många timmar om dagen som går åt till att tänka på ätande. Jag glömmer hur jag avstår från saker och ting bara för att få äta och jag glömmer hur en glad och trevlig tjej försvinner in en grå dimma av missbruk!

Hur som helst så är detta en krånglig grej och det snurrar många konstiga och krångliga tankar i mitt röriga huvud. Men på ett sätt är det väl tur det! Det betyder ju att jag inte är helt likgilltig i alla fall!

För någon dag sen så slog det mig verkligen att jag vägde 10 kg mindre i sommras. 10 kg är grymt mycket! Sen kommer den dumma tanken, jag undrar om dom på jobbet tänker på de, att jag gått upp mycket? Men det är inte det viktiga. Däremot hittade jag en bild på mig på gymmet i sommras och en nytagen bild och shit vad det syns att jag gått upp i vikt!

Visserligen är den ena bilden tagen lite mer från sidan men jag tror inte att det finns några tvivel på att det sitter riktigt många nya kilon på magen!! Men usch! Ju mer jag tittar på den nya bilden, ju mer inser jag att JAG KAN INTE SE UT SÅ!! Jag hoppas verkligen att jag hade en dålig dag, att magen var extra svullen! Jag måste helt enkelt ta ett nytt kort snart för att se om det verkligen är så illa?!?!?!

Jag känner mig smått värdelös på jobbet faktiskt. Det känns verkligen som att jag är i en formsvacka för jag slarvar hela tiden och är sur och grinig. Jag vill ju inte att det ska vara så! Jag vill vara bra! Jag vill vara den man kan lita på som sköter sitt jobb!

Det är jobbigt att tänka på vad andra tänker om mig men å andra sidan tror jag att jag sköter mig som "medel" ungefär. Men det är inte tillräckligt för mig! Jag vill vara bättre än bra!

Nu är jag riktigt låg, varför ska det gå illa? Men orkar inte gräva ner mig i det. Det är skit, riktigt skit och jag blir så less på mig själv!

Jag var på ätstörningsmottagningen igår och visst det gick väl bra. Just nu kommer jag inte ihåg så mycket för jag är rätt nere och sur men jag pratade som vanligt på i 180! Grejen är att jag tror att jag pratar om allt mellan himmel och jord medans min terapeut förmodligen vill inrikta sig lite mer på mitt beteende kring maten. Men det är ju så mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Men vi har iaf bokat in flera nya tider nu och det känns skönt.  

Men jag har ett annat problem, ikväll är det innebandy. Det är första gången jag har möjlighet att gå på två veckor men precis som sist och så skriker endel av mig NEJ JAG VILL INTE, medans en annan säger klart du ska gå, det blir kul! Förra gången var det ju faktiskt kul, och sen är de ju inte helt fel att få röra på sig heller! Men det börjar kl 8 ikväll så jag har tid att fundera över det. Problemet är bara att jag misskött mitt ätande nu i två dagar så kroppen är nog rätt less och trött på min misshandel. Och det ger ju inte dom bästa fördelarna inför att springa som en galning efter en liten boll i två timmar! 

Jag tänkte be om lite tips! Jag har varit dålig på att läsa bloggar på sistone och när jag försöker gå in på mina gamla favoriter så har en hel del försvunnit! Nu tänkte jag höra med er där ute, är ni några som har bloggar i samma anda som min eller om ni har tips på bloggar som ni tror att jag skulle gilla?  

Tacksam för tips!!

Nu har jag allt en riktigt pirrig känsla i magen! Jag har haft 2 tjejer på jobbet som sökt medryttare till sina hästar. Jag tvekade lite men erbjöd mig till den första tjejen. Hon verkade intresserad men helt plötsligt red en annan tjej på jobbet med henne istället. Jag kände mig lite ledsen och besviken och frågade mig själv, är det för att jag är för tjock? Hennes hästar kanske inte orkar med en stor tjej! Shit va pinsamt i så fall! Det var den tanke jag hade så jag vågade aldrig fråga något mer och hon frågade aldrig heller.

Sen är det en annan tjej som också sökt medryttare men jag har INTE vågat fråga henne. Hon har pratat om det flera gånger och hon har inte lyckats hittat någon. Idag pratade hon om det igen och när hon skulle gå från jobbet sprang jag efter och frågade om hennes hästar var stora eller små. Hon svarade att dom är stora så då tog jag mod till mig och sa att jag var intresserad! Men vi får se vad det leder till, första steget är iaf taget!

Shit! Tänk om jag skulle kunna få böra rida igen!!

När jag publicerade inlägget igår så tog det inte lång stund innan jag faktiskt grät! Det var inte många tårar men de får som föll var befriande. Jag kände att det var dags att berätta för C så jag skickade ett sms med bloggadressen.

Tiden gick och jag hörde ingenting. Jag försökte slappna av och plötsligt ringde telefonen. Jag tog ett djupt andetag, nu var det dags. Vi pratade riktigt länge och hon berättade att hon inte förstått hur min situation sett ut. Hon var medveten om att jag haft problem med vikten och att jag provat alla möjliga metoder. Men som hon sa, när vi bodde ihop så var jag den av oss (3) som åt bäst och lagade mest mat. MEN hon visste inte om allt jag stoppade i mig när jag stängt dörren till mitt rum.

Samtalet gick riktigt bra och jag skäms såklart att jag var orolig för hur hon skulle reagera. Sanningen är att hon hade mycket klokt att tillägga. Hon jobbar ju faktiskt på missbruksenheten så det kändes verkligen att hon vet vad hon talar om. T.ex. så sa hon att jag måste sluta med alla möjliga olika böcker som jag läser. Nu måste jag fokusera på den här behandlingen och vad min terapeut säger. Jag började prata om att kontakta gymmet också men det avrådde hon mig ifrån. Ta en sak i taget och ge det en chans.

Det kändes verkligen befriande att berätta. Det får mig någonstans att inse hur stort problemet är, och att det faktiskt är ett problem, ett stort problem! Någonstans inom så snurrar tankar om att det här är töntigt och att jag borde skärpa till mig men när jag delar med mig av mina erfarenehter och faktiskt delar ut adressen till mitt inre så förstår jag att det är illa, riktigt illa.

Nu vet alltså 3 personer i mitt liv om min situation. Det sägs att man ska berätta för sina nära om problemen så att man har stöd omkring sig. C har erbjudit sig att jag får ringa henne när det känns svårt. Är jag påväg till affären så ska jag ringa henne först! Det är jag otroligt tacksam för. Men jag vet att jag borde berätta för mamma också, men det är ett så himla stort steg! Jag är inte redo och hon är deffinitivt inte redo! Men den dagen måste komma, det vet jag. Förr eller senare så kommer jag bli tvungen att ge henne denna bloggadress.

Jag har funderat över en sak. Jag ska ju till Sälen i slutet av februari och träffa min kompis från skolan och (mycket) eventuellt ska vi åka kortvasan. Men hon vet inte hur jag haft det den senaste tiden och nu funderar jag över om jag ska berätta för henne. Vi har pratat lite förr och hon har en aning om mina problem. Helt ärligt så vet jag faktiskt inte hur mycket hon vet, jag vet inte alls hur mycket vi pratat eller hur mycket hon egentligen registrerat. Kanske är jag orättvis nu men jag är rädd för att hon kanske inte har förståelse för mina problem. Visserligen jobbar på hon på en missbruksenhet men hemskt nog är jag ändå rädd för vad hon ska tycka om mig.

Hon vet om att jag bloggar anonymt om "ätande m.m." men sen hur hon tolkar det vet jag inte riktigt. Däremot vet jag att hon är jättenyfiken på bloggen och vill gärna läsa den.

Men jag funderar alltid över en och samma sak när det gäller att berätta för andra. Jag vill ju inte att de ska se på mig annorlunda. Jag vill inte att de ska vara rädda för att bjuda mig på middag eller fika för att jag inte kan äta allt. Eller att de ska titta på mig med dom där dömmande ögonen om jag väljer att äta något onyttigt.

Frågan är ju lite vad jag skulle tjäna på att berätta. Visst är det skönt att dela sina problem med någon annan, men samtidigt inte. Jag får helt enkelt väga för och emot, precis som alltid.

Nu har jag äntligen gjort den sak som jag har tänkt på jättelänge! Jag har tagit upp mina dagböcker från källaren. Jag har börjat läst dom men det är mycket kvar! Jag försöker analysera dom och se om jag kan hitta någon förklaring till hur jag agerar men det är inte helt enkelt. Jag skriver visserligen om vad vi har ätit och så, då och då men det är kanske inget onormalt för en tjej i typ 5:an. Däremot beklagar jag mig över att jag får mat som jag inte tycker om och att mina föräldrar klagar på mig att jag är så kinkig. Jag skriver att jag hungrar ihjäl eftersom mina föräldrar inte gör någon annan mat till mig (så som andra föräldrar gör till sina barn).

Ja, ja. Det var inte så att jag skrev om det mycket men det nämndes. Däremot tycker jag såhär i efterhand att det var bra att mina föräldrar var hårda mot mig kring mat. Man ska fan inte få åka någon räkmacka. Men fortsättning följer, jag läser vidare. 

Hur som helst så är det riktigt jobbigt att må dåligt. Jag mår dåligt men är ändå inte superdålig. Det är sådär irriterande mitt emellan.

Det var ett tag sen jag skrev, och ja, det är för att jag inte skött mig. Tänk att något som kändes så självklart helt plötsligt går åt skogen. Ska jag vara helt ärlig så gick jag nästan och funderade på om något magiskt hade hänt som gjorde att jag aldrig mer kommer kommer hetsäta. MEN, så var inte fallet!

Lite i taget, bit för bit så trillade jag dit (tänk, det där rimmade ju).