Jag kan klara det?
Fan va jag ville ha något gott ikväll!! Idag har varit en kamp vill jag lova, jag har fått lov att säga till mig själv "du klarar det här, du kan låta bli". Och oj så många gånger jag gått förbi kartongen med kakor på jobbet! Däremot är det ingen toppendag för jag åt en bit tårta till fikat... fast varför ska jag försvara det? Va arg jag blir på mig själv som ens tar upp det. Jag hade ett mål idag och det var att inte hetsäta ikväll och det har jag inte gjort! Men visst kröp det i hela kroppen efter att jag hade ätit middag, tankarna snurrade och jag försökte lista ut något jag kunde äta, jag var t.om. på väg ut i köket för att försöka göra sockerkaksmet på mitt fejksocker och mitt fejkmjöl. Bunken och visparna var dock i diskmaskinen och då tappade jag lusten, jag visste ju att det ändå inte skulle gå att äta.
På gymmet fick jag även till en "dagens outfit". Jag borde ju kunna göra lite såna nu när jag är civilklädd om dagarna men jag har ingen bra spegel hemma och ta bilden i. Men, men jag kom till gymmet iaf och fast jag kände mig som en flodhäst och inte vågade möta en enda människas blick så blev det 55 min på cykel och crosstrainer.
På gymmet fick jag även till en "dagens outfit". Jag borde ju kunna göra lite såna nu när jag är civilklädd om dagarna men jag har ingen bra spegel hemma och ta bilden i. Men, men jag kom till gymmet iaf och fast jag kände mig som en flodhäst och inte vågade möta en enda människas blick så blev det 55 min på cykel och crosstrainer.
Mina tankebanor är helt väck!
Jag vet inte vad jag ska säga...
Varför blev allt mer hystersikt för tillfället? Jag har ju börjat ett nytt jobb, är inte det kul? Jo det är det! Jag försöker fråga mig själv varför jag gör såhär men jag vet inte!
Mina tankebanor är verkligen helt väck! Jag försöker sätta upp mål men jag raserar dem ju i nästa sekund! Jag intalar mig själv att jag kan kontrollera mig själv men är det sant? Jag intalar mig att det är ett aktivt val och att jag kan välja bort det... men varför gör jag inte det då?
Jag är vrickad, något är sjukligt fel!
Däremot kan jag skriva om att jag och Cissi har pratat om mål och att man ska se till att ha realistiska mål och inte mål med "inte-budskap" t.ex. jag ska inte äta godis ikväll. Så jag tog mig själv i kragen och gjorde ett litet och realistiskt mål för denna vecka. Jag ska träna/röra på mig 3 gånger. Det är verkligen inte omöjligt men sanningen är att det är fredag imorn och jag har bara rört på mig 1 gång hittills! Däremot så ska jag packa träningsväskan och sticka direkt till gymmet imorn efter jobbet. Jag ska även lämna plånboken hemma för att göra det liiiite svårare för mig att falla dit.
Tjing så länge
Jag klarade det ena men inte det andra
Första dagen på nya jobbet!! O tänk, det gick bra!!
Jag kan även informera om att jag gick upp tidigt och tog en sväng på spinningcykeln på morgonen! Men vad gör det när jag kommer hem och äter 100 g choklad och en förpackning med vaniljvisp! Jävla dumskalle jag är som möjliggör för mig själv att falla dit! Jäkligt, jäkligt dumt! Jag hoppas att jag klarar mig imorn, nu finns inget att missbruka i mitt hem och jag SKA KLARA MORGONDAGEN UTAN GODIS!
Jag kan även informera om att jag gick upp tidigt och tog en sväng på spinningcykeln på morgonen! Men vad gör det när jag kommer hem och äter 100 g choklad och en förpackning med vaniljvisp! Jävla dumskalle jag är som möjliggör för mig själv att falla dit! Jäkligt, jäkligt dumt! Jag hoppas att jag klarar mig imorn, nu finns inget att missbruka i mitt hem och jag SKA KLARA MORGONDAGEN UTAN GODIS!
Det är jag stolt över
Jag blev glad när jag fått en rejäl kommentar och blev riktigt sugen på att ge ett svar.
Anonym om Hatar när de gör så!!:
Jag och Cissi pratade faktiskt om just denna händelse i måndags och vi kom faktiskt fram till en sak. Man kan inte förändra världen. Ibland måste man istället se till sig själv och hur man hanterar sitationen. Det är svårt att förändra min familj, för dem är vikt en viktig del ;) Jag har däremot slagits länge för att min mormor ska sluta att bedömma mig varje gång vi träffas och det har gett resultat! Men i det här fallet så vill jag faktiskt inte ta striden. Jag kan ta ett steg tillbaka och tycka att det dem gör är dumt och onödigt. Men det är ju bland annat eftersom det är ett brinnade hett ämne för mig. Jag vet att jag är konflikträdd och att jag behöver bli bättre på konfrontationer. Men man måste också välja sina strider, jag tog strid för andra frågor under kalaset och det är jag stolt över.
Anonym om Hatar när de gör så!!:
Varför säger du inte detta rakt ut? De behöver höra det! Det är ju ett patetiskt beteende och sitta och prata sådär. Låt dem känna sig löjliga och inte du. Man ska fasiken få se ut hur man vill utan att behöva skämmas. Om du har ett socionomyrke är det ju skitviktigt att du känner dig själv och står för vem du är, oavsett vem du är och hur du ser ut och vad folk tycker om det, och inte vill gömma dig i ett hörn.
Jag och Cissi pratade faktiskt om just denna händelse i måndags och vi kom faktiskt fram till en sak. Man kan inte förändra världen. Ibland måste man istället se till sig själv och hur man hanterar sitationen. Det är svårt att förändra min familj, för dem är vikt en viktig del ;) Jag har däremot slagits länge för att min mormor ska sluta att bedömma mig varje gång vi träffas och det har gett resultat! Men i det här fallet så vill jag faktiskt inte ta striden. Jag kan ta ett steg tillbaka och tycka att det dem gör är dumt och onödigt. Men det är ju bland annat eftersom det är ett brinnade hett ämne för mig. Jag vet att jag är konflikträdd och att jag behöver bli bättre på konfrontationer. Men man måste också välja sina strider, jag tog strid för andra frågor under kalaset och det är jag stolt över.
Det gör ont i mitt hjärta!
Börjar med att skriva att jag är besviken på mig själv som inte bloggar mer än vad jag gör. Jag vet faktiskt inte varför jag inte har någon speciellt stor blogglust.
Igår var jag iaf hos Cissi igen men jag ska skriva om det en annan gång. Jag har gjort lite stödanteckningar sen mötet så det ska nog gå ihop sig.
Imorse gick jag av mitt sista pass inom kriminalvården och det gör ont i mitt hjärta! Tänk att jag aldrig mer ska gå i dem där korridorerna! Jag kommer sakna, jobbet, de intagna och personalen grymt mycket! Men jag är väldigt glad att jag fått så fin respons av mina kollegor och de intagna! Flera kollegor har sagt att dom är glada för min skull men att det är en stor förlust för arbetsplatsen och kollegorna! Hur fint betyg är inte det?! Imorn är det hur som helst dags för nya jobbet som socialsekreterare på ungdomsenheten och det ska bli grymt spännande!!
Igår var jag iaf hos Cissi igen men jag ska skriva om det en annan gång. Jag har gjort lite stödanteckningar sen mötet så det ska nog gå ihop sig.
Imorse gick jag av mitt sista pass inom kriminalvården och det gör ont i mitt hjärta! Tänk att jag aldrig mer ska gå i dem där korridorerna! Jag kommer sakna, jobbet, de intagna och personalen grymt mycket! Men jag är väldigt glad att jag fått så fin respons av mina kollegor och de intagna! Flera kollegor har sagt att dom är glada för min skull men att det är en stor förlust för arbetsplatsen och kollegorna! Hur fint betyg är inte det?! Imorn är det hur som helst dags för nya jobbet som socialsekreterare på ungdomsenheten och det ska bli grymt spännande!!
Zumba eller inte zumba?
Påväg till videobutiken möter jag och min kille en kompis till mig som precis varit och tränat zumba. Hon undrar om vi är ute på promenad och ja... det skulle man väl kunna säga säger jag. Haha, men sanningen var ju att vi skulle till videobutiken och köpa gott och hyra film och sedan raka vägen hem. Men, men. Hon frågar iaf om jag vill följa med henne nästa vecka och gå på zumba. Jag ser fundersam ut och hon säger - ja men nu säger jag till i god till så du hinner förbereda dig". Det är ju för gulligt av henne. Men jag vet inte, jag känner mig inte bekväm i min kropp och just en zumbapass känns inte som en så bra början. Men vi får se, det är som sagt en hel vecka till nästa söndag.
Hatar när de gör så!!
Tänk att jag har så mycket att skriva om och ändå skriver jag inte! Igår var jag t.ex. hos min mamma på kalas och då var min syster, morbror, hans tjej och deras 2 barn där. Efter att vi fikat och min syster åkt hem så säger mamma att hon känner sig så svullen och att hon blivit så tjock. Hon menar att det "bara hänt" och kläderna sitter plötsligt mycket tajtare. Morbrors tjej lägger då till att hon tycker att det syndes på min syster att hon gått upp i vikt. Jag smyger bara längre och längre in hörnet för jag vill inte vara en del i denna diskussion. Jag stirrar ner i bordet och är ytterst upptagen av att syna mammas bord. Fan va jag hatar när de håller på sådär! Jag vet ju att det gör precis samma bedömning om min så fort jag gått utanför dörren! Jag blir så less och jag blir så besviken!! Är det konstigt att jag inte vill träffa människor? Är det konstigt att jag vill sitta i min lägenhet tills jag blivit smal? Nej, det är fan inte särskillt konstigt! Jag blir ju bedömd och detta är beviset!!
Bara 3 kvar
Då ska man alldeles straxt cykla iväg mot en av mina 3 sista nätter på jobbet. Idag har jag varit ledig och halt klättrat på väggarna. Både på grund av det ena och det andra. Men jag har hållt mig sysselsatt och skött mig bra. Nu ska jag dock erkänna att jag ska cykla och handla på väg till jobbet och ja... risken är stor att det åker med något dumt till jobbet.
Besöket på ätstörningsmottagningen
Ja det gick ju sådär när jag LOVAR att jag ska bli bättre på att blogga och läsa andras bloggar. Det gick även sådär med att skriva efter besöket hos Cissi i måndags. Men, men nu gör jag ett försök iaf.
Vi pratade om hur veckan varit och jag är stolt över att jag stått upp för mig själv och diskuterat på en saklig och vuxen nivå. Det är faktiskt nästan bra att sånt händer så att man får möjlighet att utveckla sig själv.
Efter en undersökning som jag gjorde förra gången diskuterade vi att jag är rätt hård mot mig själv. Jag har mycket självhat och jag förbannar mig själv för en hel del som jag gör. Däremot berättade jag om min shoppingtur i Stockholm förra veckan. Jag köpte massor med grejer och gick från butik till butik. Det är ganska ovanligt eftersom jag oftast tycker att jag är fet och ful och inte förtjänar några nya kläder. Men jag tog största storleken i alla butiker och tyckte att många grejer satt helt okej. Jag och Cissi pratade om det här med att tycka om sig själv. Jag berättade att jag börjat inse att man kan tycka om sig själv även om man inte tycker om sin storlek. Förut har jag inte riktigt förstått varför vissa jobbar med att tycka om sig själva eftersom jag tänkt att man kan inte tycka om sig själv om man är fet! Men man tycker ju inte om sig själv eftersom man är fet, man tycker om sig själv även om man är fet.
Vi pratade även om varför jag "faller dit", varför jag äter. Men det är verkligen inte så lätt att lista ut. Det finns ingen självklar anledning. Kanske är det bara en vana som är jäkligt svår att bryta. Men vi pratade iaf om det fysiska suget och det psykiska suget och min läxa till nästa vecka är att identifiera vad det är som gör att jag vill äta.
Ja, det var väl lite vad som hände förra gången.
Vi pratade om hur veckan varit och jag är stolt över att jag stått upp för mig själv och diskuterat på en saklig och vuxen nivå. Det är faktiskt nästan bra att sånt händer så att man får möjlighet att utveckla sig själv.
Efter en undersökning som jag gjorde förra gången diskuterade vi att jag är rätt hård mot mig själv. Jag har mycket självhat och jag förbannar mig själv för en hel del som jag gör. Däremot berättade jag om min shoppingtur i Stockholm förra veckan. Jag köpte massor med grejer och gick från butik till butik. Det är ganska ovanligt eftersom jag oftast tycker att jag är fet och ful och inte förtjänar några nya kläder. Men jag tog största storleken i alla butiker och tyckte att många grejer satt helt okej. Jag och Cissi pratade om det här med att tycka om sig själv. Jag berättade att jag börjat inse att man kan tycka om sig själv även om man inte tycker om sin storlek. Förut har jag inte riktigt förstått varför vissa jobbar med att tycka om sig själva eftersom jag tänkt att man kan inte tycka om sig själv om man är fet! Men man tycker ju inte om sig själv eftersom man är fet, man tycker om sig själv även om man är fet.
Vi pratade även om varför jag "faller dit", varför jag äter. Men det är verkligen inte så lätt att lista ut. Det finns ingen självklar anledning. Kanske är det bara en vana som är jäkligt svår att bryta. Men vi pratade iaf om det fysiska suget och det psykiska suget och min läxa till nästa vecka är att identifiera vad det är som gör att jag vill äta.
Ja, det var väl lite vad som hände förra gången.
Dålig
Jag har jobbat idag och jag är helt slut. Tänk att nu är det verkligen dags för nedräckning! Jag har inte varit någon bra bloggare på sistone och jag har varit helt värdelös på att läsa andras bloggar. Men jag lovar att det ska bli bättring! Nu ska jag återgå till mitt vindrickande, ja, jag dricker vin på en söndag och gott är det! Det är inte ens allt jag förgiftar min kropp med ikväll men det vill jag inte ens tänka på.
Varför
Varför står jag framför godishyllan och tittar efter något som ska "tala" till mig
Varför blir jag upprörd när inget gör det, när inget säger, ta mig! Jag är svaret, jag gör dig glad, jag tillfredställer dina behov.
Dessa rader är verkligen något att fundera över. Jag försöker lyssna inåt och höra efter vad som egentligen sägs. Men varför står jag där framför godishyllan och söker tillfredställelse? Är det något som är så himla knas i mitt liv som gör att jag behöver tillfredställa det med godis? Eller är det så att jag är bortskämd, att jag tror att man alltid ska känna sig tillfredställd? Men det resulterar ju i en annan fråga, ska man alltid vara tillfreställd, är det uppnåeligt? Eller är jag kanske som ett litet barn med sin napp, det är en trygghet men egentligen är det inte nödvändigt.
Många funderingar blir det.
Dessa rader är verkligen något att fundera över. Jag försöker lyssna inåt och höra efter vad som egentligen sägs. Men varför står jag där framför godishyllan och söker tillfredställelse? Är det något som är så himla knas i mitt liv som gör att jag behöver tillfredställa det med godis? Eller är det så att jag är bortskämd, att jag tror att man alltid ska känna sig tillfredställd? Men det resulterar ju i en annan fråga, ska man alltid vara tillfreställd, är det uppnåeligt? Eller är jag kanske som ett litet barn med sin napp, det är en trygghet men egentligen är det inte nödvändigt.
Många funderingar blir det.
Från det ena till det andra!!
(Skrevs på jobbet 15.00)
Nu är jag så less på att jobba. Denna dag är en riktig plåga Jag har inte hört något från arbetsintervjun som jag var på och det irriterar mig allt lite. Just nu känner jag mig så less på jobbet så jag hoppas verkligen på ett postivit besked. Men samtidigt funderar jag över det hela. Jag gillar mitt jobb på många sätt. Jag arbetar väldigt nära båda mina kollegor och klienterna. Jag har utvecklats enormt sen jag började inom kriminalvården och varje dag bjuder på mycket skratt och glädje. Sen finns det såklart negtiva bitar också men ändå! Det är så underbart att möta dessa människor!. Jag inser faktiskt att jag tycker om jobbet mer än vad jag trodde från början. Det finns många spänningsmoment med jobbet och och ja, jag erkänner det, det finns en hel del makt. Jag ser mig inte som särskillt maktgalen och jag kan tycka att det är helt sjukt ibland vilken makt man har! Det är bissart när jag sätter handfängsel på en annan människa eller beordrar någon in på sitt bostadsrum och låser dörren!
Sen finns det såklart andra bitar just när man är tjej. Idag gick jag över på en annan avdelning och då kommer en ganska gammal man in i vaktkuren, han har knappt några tänder i munnen och ser rätt sliten ut och så frågar han vad en så vacker tjej som jag gör på ett fängelse? Såna saker värmer! Det är mycket möjligt att han säger så till alla nya tjejer men det värmer iaf mitt hjärta!
Men vi får se vad som händer, än har jag ju som sagt inte fått svar från det andra jobbet.
15.30 förändras allt när jag ringer upp ett missat samtal och det visar sig att jag fått jobbet!! Jag hoppar av glädje och allt känns sååå bra! Men känslorna gick allt i vågor i går, från total glädje, till sorg över att mista mitt nuvarande jobb, till att tycka att det är helt sjuuuukt häftigt att jag fått ett socionomjobb!!! Nu är det bara att tuta och köra rakt in i verkligheten!!
Nu är jag så less på att jobba. Denna dag är en riktig plåga Jag har inte hört något från arbetsintervjun som jag var på och det irriterar mig allt lite. Just nu känner jag mig så less på jobbet så jag hoppas verkligen på ett postivit besked. Men samtidigt funderar jag över det hela. Jag gillar mitt jobb på många sätt. Jag arbetar väldigt nära båda mina kollegor och klienterna. Jag har utvecklats enormt sen jag började inom kriminalvården och varje dag bjuder på mycket skratt och glädje. Sen finns det såklart negtiva bitar också men ändå! Det är så underbart att möta dessa människor!. Jag inser faktiskt att jag tycker om jobbet mer än vad jag trodde från början. Det finns många spänningsmoment med jobbet och och ja, jag erkänner det, det finns en hel del makt. Jag ser mig inte som särskillt maktgalen och jag kan tycka att det är helt sjukt ibland vilken makt man har! Det är bissart när jag sätter handfängsel på en annan människa eller beordrar någon in på sitt bostadsrum och låser dörren!
Sen finns det såklart andra bitar just när man är tjej. Idag gick jag över på en annan avdelning och då kommer en ganska gammal man in i vaktkuren, han har knappt några tänder i munnen och ser rätt sliten ut och så frågar han vad en så vacker tjej som jag gör på ett fängelse? Såna saker värmer! Det är mycket möjligt att han säger så till alla nya tjejer men det värmer iaf mitt hjärta!
Men vi får se vad som händer, än har jag ju som sagt inte fått svar från det andra jobbet.
15.30 förändras allt när jag ringer upp ett missat samtal och det visar sig att jag fått jobbet!! Jag hoppar av glädje och allt känns sååå bra! Men känslorna gick allt i vågor i går, från total glädje, till sorg över att mista mitt nuvarande jobb, till att tycka att det är helt sjuuuukt häftigt att jag fått ett socionomjobb!!! Nu är det bara att tuta och köra rakt in i verkligheten!!
Borde skriva mer om
Jag känner att jag skriver alltför lite om vad som händer när jag är hos Cissi på ätstörningsmottagningen! Hon arbetar enligt KBT och hittills känns det bra. Däremot är det svårt för mig att förklarar vad vi sysslar med på våra möten. Jag kanske borde bli bättre på att skriva efter varje gång. Jag tror det skulle vara bra för min egen utveckling också, för att påminna mig om vad vi arbetat med.
Den här veckan har jag iaf fått till läxa att skriva upp vad det är för känslor som kommer upp i mig när jag vill äta. För jag tror absolut att jag tror att jag vill äta något när jag egentligen har andra känslor som jag borde hantera.
På måndag ska jag iaf dit igen och jag får väl se till att skriva efter det!
Den här veckan har jag iaf fått till läxa att skriva upp vad det är för känslor som kommer upp i mig när jag vill äta. För jag tror absolut att jag tror att jag vill äta något när jag egentligen har andra känslor som jag borde hantera.
På måndag ska jag iaf dit igen och jag får väl se till att skriva efter det!
Vilken skitdag
Vilken jäkla skitdag jag har haft på jobbet idag! Jag får sån jäkla prestationsångest ibland och den blandar sig jäkligt illa med min slöhet! Idag har jag arbetat med personer som jag inte riktigt gillar heller och det hjälper ju inte direkt till för att göra dagen lättare. Jag blev faktiskt riktigt sur t.om. men jag gjorde inget med ilska, för vad skulle det bidra med för bra? Att jag den lilla vikarien moppsar upp mig. Nej det var bara att bita ihop och gå vidare.
Blir lite glad iaf
Tänk att det står 96,8 kg på vågen och jag blir glad! Det är iaf en liten bit under 100 kg och det känns så skönt. Jag försöker verkligen att inte stressa mig själv men det är lättare sagt en gjort. Det är nästan tur i oturen att all min kämparglad typ tagit slut. Nu tar jag en dag i taget, eller nej, jag tar en måltid i taget.
Här har ni en bild med dagens vikt och en bild med vikten från i sommras, sorligt men sant.
Riktigt lyckat!
Nu till hur den omtalade lördagen gick. Tänk att jag tog mod till mig och såg till att det blev en liten tillställning, och jag hade verkligen en jättetrevlig dag och kväll! Det började med att en av tjejerna ringde och frågade om jag skulle följa med på promenad så det blev en riktigt långpromenad med mina fina pumpstavar! Sen kom jag hem och fixade och donade inför middagen och det blev en succé! Lammsadel med skivad potatis och rödvinssås. Vi hade det verkligen trevligt och det kändes som att alla satte stort värde vid kvällen. Och det var kul att få fixa och planera, jag gillar ju det! Det blev en rejäl middag och sedan hade jag gjort bountys och tillsammans skar vi upp frukt till chokladfondue. Och tänk att jag åt inte så fasligt mycket heller, melodifestivalen var så bra och vi hade så kul att jag nästan glömde bort att äta.
Nu ska jag se till att det blir fler trevliga kvällar framöver!
Nu ska jag se till att det blir fler trevliga kvällar framöver!
Hur slutade kvällen?
Ja ikväll var ju den berömda myskvällen på egen hand. Och hur slutade den? Jag hade nästan lite panik och jag letade i mitt sinne och mitt hem efter något som skulle tillfredställa mitt behov. Sen hade jag visserligen lite resurser eftersom jag gjorde bounty igår som jag bjöd på. Ikväll åkte det alltså ner en del bounty, vindruvor och torkade aprikoser. Jag fick absolut i mig en hel del kalorier men jag är ändå glad att jag inte tog mig i väg till någon affär för att shoppa loss.
Men jag funderar lite kring vad jag kände ikväll och jag kände absolut att jag ville ha något annat än godis. Jag ville ha närhet och passion! Så killen fick faktiskt ett samtal där jag beklagade mig och han blev lite generad och hade inte riktigt möjlighet att diskutera saken, haha, det var roligt!!
Men, men nu ligger jag här i sängen själv och tittar på Big Brother live. Det är grymt skönt att vara hemma själv, det kan jag inte förneka!
Imorn ska jag till Cissi igen och prata lite och det ska bli spännande : )
Jag kom på att jag måste skriva om gårdagens partaj men det får bli imorn!
Dilemma
Egentligen borde jag kanske inte skriva om detta men jag gör det ändå. Jag har ett litet dilemma. Till helgen åker min kille bort och han kommer hem igen på onsdag. Alltså har jag rätt många dagar för mig själv och på söndag funderar jag på att ha en myskväll för mig själv... o ja, och ni vet ju vad det innebär. O visst, jag kan känna ett sug och få ett litet pirr i magen men jag har också känslan att det känns rätt onödigt. Jag vill ju gå loss hårt på godiset men samtidigt känns det inte så lockande. Sen är det ju rätt dumt att sitta här 3 dagar innan och planera för en ätarkväll, det "normala" är väl att hetsätningsstunderna "bara händer".
Nu kommer jag till min slutsats och det är nog att det kan vara okej att äta godis på söndag. Men jag ska inte gå loss totalt, jag kan köpa lite godis som vilken normal människa som helst... eller ja, jag ska försöka iaf.
Nu sitter ni säkert och tänkter "nej, nej, stå emot". Men det skiter jag i, jag vet vad som händer inne mig och jag vet att jag arbetar med mig själv just nu. Min Cissi har sagt till mig, "du kanske inte bra kan sluta, du kanske måste trappa ner". Och kanske måste jag det... eller så är det en dålig ursäkt... eh! shit va jag ångrar att jag skrev det här inlägget.
Nu kommer jag till min slutsats och det är nog att det kan vara okej att äta godis på söndag. Men jag ska inte gå loss totalt, jag kan köpa lite godis som vilken normal människa som helst... eller ja, jag ska försöka iaf.
Nu sitter ni säkert och tänkter "nej, nej, stå emot". Men det skiter jag i, jag vet vad som händer inne mig och jag vet att jag arbetar med mig själv just nu. Min Cissi har sagt till mig, "du kanske inte bra kan sluta, du kanske måste trappa ner". Och kanske måste jag det... eller så är det en dålig ursäkt... eh! shit va jag ångrar att jag skrev det här inlägget.
Vänner del 2
Jag insåg att det var väldigt mycket som jag ville skriva om när det gäller vänner så jag delade upp det och tar och fortsätter nu.
Jag har en vän som jag haft sedan gymnasiet och jag har allt lite dåligt samvete när det gäller henne. Förr hörde hon ofta av sig till mig men jag däremot tackade nej, nej och nej eftersom det alltid bara var en massa fest på gång. Men ändå! Det är ju guld värt att hon kämpade så länge och var tapper och ringde. Däremot är det mycket outredda känslor mellan oss men egentligen tror jag inte att det är något som kan redas ut. Vi är olika och tänker olika och måste respektera varandra ändå. Och jag har märkt att hon har utvecklats massor så kanske ska jag glömma gammalt groll och bara se framåt istället... jag får helt enkelt jobba på de.
Men nu till något som gör ont, när jag pluggade så flyttade min bästa kompis till en annan stad och till slut hamnade hon utomlands. Eftersom jag har pluggat och haft fullt upp har jag nog inte tänkt på det så mycket men ibland slår verkligheten till. Utan henne är det tomt, det fattas något. För det är inte lätt att hitta någon som man kan göra en så glad och samtidigt så fruktansvärt arg. Och det är inte så lätt att vara vänner på avstånd, det är inte samma sak och det är inte särskillt lätt.
Men när jag pluggade så träffade jag en tjej och vår vänskap ser allt ut att hålla! Vi klickade inte direkt utan det har vuxit fram och jag har verkligen insett att hon är en jättefin vän som verkligen bryr sig! Med henne är det jag som går runt och tänker på att jag ska höra av mig och sen hinner hon ändå alltid först. Jag har märkt på henne att hon har mycket vänner och hon är duktig på att behålla dom! Det har verkligen fått mig att inse att mycket av mina problem ligger hos mig själv. Jag är dålig på att hålla kontakten med mina vänner! Sen är jag sotis på allt som hon och hennes kille hittar på med sina kompisar! Det är middagar till höger och vänster och det har jämt något på gång. Så vill jag också ha det och kanske borde jag se till att det blir lite mer så! Det borde inte vara så svårt att se till att höra av sig till gamla vänner och att boka in trevliga middagar både till vardags och helg! Man får våga helt enkelt, friskt vågat hälften vunnet. Jag måste helt enkelt se till att det händer lite mer i mitt liv!
Jag har en vän som jag haft sedan gymnasiet och jag har allt lite dåligt samvete när det gäller henne. Förr hörde hon ofta av sig till mig men jag däremot tackade nej, nej och nej eftersom det alltid bara var en massa fest på gång. Men ändå! Det är ju guld värt att hon kämpade så länge och var tapper och ringde. Däremot är det mycket outredda känslor mellan oss men egentligen tror jag inte att det är något som kan redas ut. Vi är olika och tänker olika och måste respektera varandra ändå. Och jag har märkt att hon har utvecklats massor så kanske ska jag glömma gammalt groll och bara se framåt istället... jag får helt enkelt jobba på de.
Men nu till något som gör ont, när jag pluggade så flyttade min bästa kompis till en annan stad och till slut hamnade hon utomlands. Eftersom jag har pluggat och haft fullt upp har jag nog inte tänkt på det så mycket men ibland slår verkligheten till. Utan henne är det tomt, det fattas något. För det är inte lätt att hitta någon som man kan göra en så glad och samtidigt så fruktansvärt arg. Och det är inte så lätt att vara vänner på avstånd, det är inte samma sak och det är inte särskillt lätt.
Men när jag pluggade så träffade jag en tjej och vår vänskap ser allt ut att hålla! Vi klickade inte direkt utan det har vuxit fram och jag har verkligen insett att hon är en jättefin vän som verkligen bryr sig! Med henne är det jag som går runt och tänker på att jag ska höra av mig och sen hinner hon ändå alltid först. Jag har märkt på henne att hon har mycket vänner och hon är duktig på att behålla dom! Det har verkligen fått mig att inse att mycket av mina problem ligger hos mig själv. Jag är dålig på att hålla kontakten med mina vänner! Sen är jag sotis på allt som hon och hennes kille hittar på med sina kompisar! Det är middagar till höger och vänster och det har jämt något på gång. Så vill jag också ha det och kanske borde jag se till att det blir lite mer så! Det borde inte vara så svårt att se till att höra av sig till gamla vänner och att boka in trevliga middagar både till vardags och helg! Man får våga helt enkelt, friskt vågat hälften vunnet. Jag måste helt enkelt se till att det händer lite mer i mitt liv!
Jobbintervju
AAHHHH!! Jag har varit på jobbintervju! Jag vet verkligen inte hur det gick, det kändes bara som att jag pladdrade på. Men nu är det gjort iaf och tiden får utvisa vad det ger för resultat.
Vänner del 1
Dags att utveckla det här med vänner (risk för långt inlägg). Jag vet inte vad det beror på men jag har alltid kännt att mina vänner inte räcker till för mig. Jag har ju läst i mina gamla dagböcker och när jag mådde väldigt dåligt efter mina föräldrars skiljsmässa så står det med tydliga bokstäver hur jag ville att mina vänner skulle finnas där för mig på ett sätt som de inte kunde. Jag var medveten om att det var mycket jag önskade och mina vänner gjorde säkert så gott de kunde med den information och kunskap som de hade. Men kanske la allt som hände då grunden till min rädsla för att bli besviken och sviken.
För mig gör det så fruktansvärt ont att bli bortvald. Jag kan t.ex. undvika vissa människor som jag vet gärna avbokar i sista stund eftersom jag vet hur ont det gör när jag sett fram emot något som blir avblåst. För visst är det så att man vill bli vald, jag vill känna mig viktig och att någon gör en "uppoffring" för mig. Nu låter det som att jag vill att de ska gå över eld och vatten men jag menar faktiskt bara att någon skulle kunna ta och lyft luren eller skicka iväg ett sms. För visst är det tråkigt när det alltid bara är en sida som hör av sig i en relation, det tycker jag iaf. Min kille däremot tycker att jag ska anpassa mig, vill jag t.ex. vara vän med S då får jag ta att det alltid är jag som hör av mig och att hon bara vill träffas om jag åker hem till henne. Men med tiden har jag kommit fram till att det är okej, det är ett villkor som hon är värd. Men är alla värda alla uppoffringar? Kanske inte, kanske måste man ibland säga ifrån, men det är ju så svårt!! Jag är konflikträdd och väldigt sårbar så jag undviker gärna allt vad konfrontationer heter. Men visserligen handlar det ju inte om några stora grejer, men jag önskar att jag kunde säga ifrån ibland. Men jag gjorde faktiskt det för någon veckan sen. Då skulle jag ha träffat en kompis när hon pluggat klart men så får jag ett sms där de står att hon är ute och åker skridskor! Då blev jag besviken och nästa gång vi träffades så sa jag faktiskt att jag blev besviken och det förstod hon. Jag är stolt att jag sa något, det är ett lite steg i rätt riktning.
Fortsättning följer...
Tuff vecka
Den här veckan är rätt tuff. Jag försöker jobba ikapp lite sen jag var sjuk och sen är det MASSOR som ska fixas och det försöker jag göra både före och efter jobbet. Jag måste erkänna att jag har ett lätt tryck över bröstet och känner mig lite orolig för ett mindre sammanbrott. Imorn ska jag på arbetsintervju också och det är ju grymt nervöst. Det känns som att det är mycket som hänger på det här och någonstans kommer jag att bli grymt besviken om jag inte får jobbet!
Sen har jag såklart mig själv att skylla som bokade in en tjejkväll på lördag. Tänk att jag ångrar mig redan, haha. Nej då, det kommer bli jättekul och jag ser fram emot det. Jag får helt enkelt ta en sak i taget så kommer den här veckan också att ta slut. Det är ändå det som är skönt här i livet, när saker och ting går över och tar slut
Sen har jag såklart mig själv att skylla som bokade in en tjejkväll på lördag. Tänk att jag ångrar mig redan, haha. Nej då, det kommer bli jättekul och jag ser fram emot det. Jag får helt enkelt ta en sak i taget så kommer den här veckan också att ta slut. Det är ändå det som är skönt här i livet, när saker och ting går över och tar slut
Fascinerande
Idag har jag endel att skriva om men jag ska sansa mig och bara skriva om en sak. Idag arbetade jag på ett ställe som jag inte arbetar så ofta och det finns en tjej där som är väääldigt smal men jag alltid trott att hon är "född sån". Men bit för bit har jag insett att så inte är fallet. Idag fick jag det bekräftat när hon pratade med en annan tjej om att hon går till en terapeut nu för att hantera sina problem. Hon berättade vidare att det är svårt hemma eftersom hennes man ställer stora krav på henne men hon tar ett steg i taget och nu tränar hon bara 12 tim/vecka och arbetar med att kunna äta gemensam middag med familjen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag hörde detta! Jag bara vred mig i stolen och kände mig ytterst obekväm. Samtidigt är jag så fascinerad, tänk, här sitter vi två i samma rum och är på yttersta kanterna av ett gemensamt problem. Jag blir också fascinerad eftersom jag någonstans beundrar en människa som klarar av ett sådant liv. Visst! Jag vet att det är sjukt dumt av mig att tänka så för hon har säkert jättesvåra problem men är det inte skrattretande att hon gör allt för att inte äta och tränar så fort hon kommer åt och jag äter så fort jag kommer åt och undviker träning så ofta jag kan.
Det kommer bli tufft för mig att arbeta med henne nu, mina tankar kommer snurra i 180 och jag undrar verkligen vad hon tänker om ett fetto som mig...
Det kommer bli tufft för mig att arbeta med henne nu, mina tankar kommer snurra i 180 och jag undrar verkligen vad hon tänker om ett fetto som mig...
Aha-upplevelse
Det blev ett bra möte idag. Det var nästan som att jag "grundade" lite hemma med mina tankar i bloggen och sen flöt det på bra när jag väl var där. Jag fick till och med en "aha-upplevelse". Jag vet ju att jag äter med känslorna och att det är både psykiskt och fysiskt sug för mig, MEN, jag har inte satt det i proportion till att det är ett substitut för saker och ting! Det är ju ett supstitut för vänner, för närhet, för kärlek, för diskussioner, för glädje, gråt och sorg. Framförallt var det tufft att inse att godiset är min vän, det är min bästa vän på lördagskvällen! För godis gör mig inte besviken, godis ställer inte krav, det finns där helt på mina villkor och ställer alltid upp!! För jag hatar ju att vara till besvär, jag hatar att få nej och jag hatar att känna att jag måste "prestera" och vara den där glada och roliga tjejen!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här men det ska jag inte göra nu, kanske en annan gång.
Nu kan jag istället skryta med att jag hörde av mig till ett par vänner och i helgen blir det melodifestivalkväll hemma hos mig!!!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här men det ska jag inte göra nu, kanske en annan gång.
Nu kan jag istället skryta med att jag hörde av mig till ett par vänner och i helgen blir det melodifestivalkväll hemma hos mig!!!
Dags!
Då var det väl dags att ta sig i kragen och börja blogga igen. Jag har varit jättesjuk i en vecka snart och jag är grymt besviken på min kropp som inte kan stå emot lite förkylningsbaciller! Förr var jag aldrig sjuk men något har hänt de senaste åren och jag är mycket missnöjd!
Idag ska jag iaf till Cissi (på ätstörningsmottagningen) på förmiddagen och sen till jobbet. Jag mår verkligen inte på topp men nu får det helt enkelt vara nog!
Men jag är faktiskt inte speciellt sugen på att gå till Cissi idag. Jag har fastnat lite i det här med att det är mitt val...och att jag måste göra bra val. Vi pratade om det redan förra gången för JA det ligger en del i att jag inte riktigt vill. Godis och äta är min trygghet och min kärlek och frågan är vad som skulle hända om jag inte längre fick det? Mitt svar då var att "ja då måste jag ta tag i saker som jag inte riktigt vill". Mmm, så sa jag. Och vad är det jag inte vill då? Nu bara släpper jag på här och skriver allt som dyker upp i mitt huvud men t.ex. så vill jag vara lycklig. Jag tror ju på den där barnsliga härliga lyckan, jag tror att livet kan vara som i en romantisk komedi. Men mitt liv är ju inte så... och det är inte bara en bit som fattas, DET FATTAS MASSOR! Jag känner mig grymt ensam, grymt osäker, grymt rädd. Jag vet att jag har människor omkring mig som bryr sig men jag vill att det ska vara sådär som det var när man var liten. När jag hade min bästa kompis och vi knappt kunde leva utan varann, vi kunde glömma tid och rum och umgås 24 timmar om dygnet. Kanske överdriver jag lite nu för det var väl inte alltid guld och gröna skogar då heller. Men kanske var det så att man var ung och okunnig om livets hårda skola. Idag är alla så upptagna och jag vågar inte riktigt be om att få ta lite plats i deras liv.
Men man är väl sin egen lyckas smed. Jag vet att jag sitter här i min lägenhet och knappt går utanför dörren. O kanske är det för att jag inte klarar så mycket annat just nu. Men till helgen är det ju finalen i Melodifestivalen och det vore faktiskt jättekul att få göra något då. Men... vad är nästa steg i den önskningen?
Idag ska jag iaf till Cissi (på ätstörningsmottagningen) på förmiddagen och sen till jobbet. Jag mår verkligen inte på topp men nu får det helt enkelt vara nog!
Men jag är faktiskt inte speciellt sugen på att gå till Cissi idag. Jag har fastnat lite i det här med att det är mitt val...och att jag måste göra bra val. Vi pratade om det redan förra gången för JA det ligger en del i att jag inte riktigt vill. Godis och äta är min trygghet och min kärlek och frågan är vad som skulle hända om jag inte längre fick det? Mitt svar då var att "ja då måste jag ta tag i saker som jag inte riktigt vill". Mmm, så sa jag. Och vad är det jag inte vill då? Nu bara släpper jag på här och skriver allt som dyker upp i mitt huvud men t.ex. så vill jag vara lycklig. Jag tror ju på den där barnsliga härliga lyckan, jag tror att livet kan vara som i en romantisk komedi. Men mitt liv är ju inte så... och det är inte bara en bit som fattas, DET FATTAS MASSOR! Jag känner mig grymt ensam, grymt osäker, grymt rädd. Jag vet att jag har människor omkring mig som bryr sig men jag vill att det ska vara sådär som det var när man var liten. När jag hade min bästa kompis och vi knappt kunde leva utan varann, vi kunde glömma tid och rum och umgås 24 timmar om dygnet. Kanske överdriver jag lite nu för det var väl inte alltid guld och gröna skogar då heller. Men kanske var det så att man var ung och okunnig om livets hårda skola. Idag är alla så upptagna och jag vågar inte riktigt be om att få ta lite plats i deras liv.
Men man är väl sin egen lyckas smed. Jag vet att jag sitter här i min lägenhet och knappt går utanför dörren. O kanske är det för att jag inte klarar så mycket annat just nu. Men till helgen är det ju finalen i Melodifestivalen och det vore faktiskt jättekul att få göra något då. Men... vad är nästa steg i den önskningen?
