Offerkoftan
Jag tänker ofta på något som en av mina lärare sa under utbildningen. Det var ungefär. "det du irriterar dig på hos andra speglar något inom dig själv som du inte tycker om". Jag tror verkligen att det är så sant och igår fick jag själv känna på det.
Jag läste ett inlägg hos Ztorzillen och förmodligen kände jag mig lite träffad. Det handlade om att hon tänker ta uppehåll från negativa bloggar.
Som sagt kände jag mig nog lite träffad och då kände jag mig irriterad. Kanske var det för att jag önskar att mitt liv var lite ljusare. Men samtidigt så är detta min blogg och jag skriver ju inte om allt som händer i mitt liv. Det blir ett utplock av allt som händer och det är den plats där jag tillåter mig att spy ut allt som jag inte kan berätta för andra.
Men vilka typer av bloggar som man gillar att läsa beror säkert på vart man själv befinner sig. Själv mår jag väl sådär så då undviker jag superlyckade bloggare. Fast... va det innebär är väl en deffinitionsfråga. Om jag tänker efter så har jag nog inte läst särskillt många bloggar där allt är guld och gröna skogar.
Så nej, nu ska jag sluta känna mig träffad, det är väl så typiskt mig att ta på mig skuld och känna mig träffad. Den där offerkoftan är nog lite allför populär i min garderob.
Jag har aldrig kommenterat förut men kände att jag ville göra det ändå. Jag håller själv på att gå ner i vikt och det går, sakta men säkert. Jag läser lite olika bloggar och anpassar det säkert efter dagsformen vilka jag läser eller inte (negativa eller positiva).
Första gången jag läste din blogg bläddrade jag tillbaka ända till 2008, och jag kände mig irriterad och nästan arg för att du fortsätter i exakt samma bana fortfarande. Jag vill inte läsa någon drömblogg där exakt allt är guld och gröna skogar, men det är något över din blogg som gör mig deprimerad av att läsa (och då kan man ju undra varför jag fortsätter..). Det är som att du har gett upp redan innan du försöker, som att du har bestämt dig för att det inte spelar någon roll hur mycket du försöker så kommer du ändå misslyckas.
Jag önskar verkligen att jag kunde hjälpa på något vis, att du kunde hjälpa dig själv och ta dig ur detta missbruk, för det är verkligen ett missbruk, ett sjukligt missbruk. Hade det handlat om kokain istället för socker och mat så hade samhället aldrig låtit det fortsätta, men tyvärr är inte övervikt tillräckligt "farligt" för att man ska MÅSTA göra något åt det, man får fortsätta smygköpa godis och trycka i sig varje dag.
Det du skrev i början beskriver Anna Freud för snart 100 år sedan som en försvarsmekanism vi människor har, att vi projicerar det vi tycker om oss själva på andra. Samma sak var det när du skrev om situationen i affären när du ville säga åt folk att sluta köpa godis, du trycker undan det du egentligen tycker om dig själv och för över det på andra för att slippa ta tag i ångestkänslorna det skulle innebära för dig själv.
Jag vet inte varför jag skriver det här egentligen, men jag känner något form av behov av att hjälpa dig (även om jag kanske totalt misslyckas), SNÄLLA du ta tag i detta! Du behöver inte göra något drastiskt och tappa tiotals kilo men bestäm dig bara för att INTE gå upp mer, och för att inte falla för tvångstankarna att du måste köpa godis varje dag. Acceptera inte bara din situation som den är, som att "det är ändå hopplöst för jag kommer misslyckas", för vad händer om du inte misslyckas?! Det är lätt att slänga sig med ord som motivation och "att bestämma sig" men det är inte så jävla lätt, det är ingenting som någon dag kommer och knackar på din dörr utan det är något du och dina hjänrspöken måste ta tag i alldeles själva. Varje dag, varje timme och varje minut.
Jag är glad att mitt inlägg fick dig att fundera! Jag ska skriva ett svar till dig i min blogg...! kram
Jag gillar din blogg! För du verkar vara så ärlig och du ger uttryck för mycket som man själv känner igen sig i och det tycker jag är en tröst liksom. Sen är det synd att du trampar runt och aldrig kommer underfund med att du kan faktiskt kan lyckas med mat och träning, du också, det är inte omöjligt (jag har själv haft samma tankebanor som du förr). Men hur som, jag gillar din blogg just för att du inte låtsas att livet alltid är en dans på rosor.
Jag tycker om din blogg Du skriver verkigen de du känner i hjärtat å då blir de ärligt Du bygger inte upp nå luftslott om att allt är så jätte bra å du skriver verkligen så som du känner just då å de tycker jag är jätte bra å jag hoppas verkligen inte att du nu försöker ändra dig för jag tycker du ska fortsätta vara så som du är å fortsätta skriva om de du vill.
Tusen kramar Barbro
Det är såå skönt att träna :) Har verkligen saknat det :D
Det jag gillar med din blogg det är att du verkar ge hundra av dig själv men jag kan hålla med det Helan skriver. Jag skulle vilja se dig skriva ett inlägg om allt det som gör dig glad, vad som får dig att känna optimism. Inga om eller men, bara det som är bra.
Du peppar alltid mig och ger positiva tillrop.
Vad andra gör för val av vilka bloggar de läser är helt upp till den personen.
Jag älskar bilder :) Kram
Jag kände mig också lite träffad, men det är bra att det sätter igång tankar tycker jag. Din blogg är ju, precis som min, ett sätt att hantera något som man vet inte fungerar. Därför kan jag bli så otroligt trött på alla som bara tror att det är "ta tag i det". Om det vore så enkelt skulle vi väl inte vara där vi är?
Jag tycker det är bra att du dokumenterar precis som det är. När du går tillbaka och tittar när du är frisk (och det kommer du bli!!!) så kommer du se tillbaka och det här kommer vara viktig dokumentation. Så kämpa på vännen! <3
SV: Självklart kan jag svara på det till dig:) Jag började i september 2011 å har tappat 22 kg.. går upp å ner med vikten, men ligger runt minus 20 kilo iaf:) Har 10-12 kilo kvar till mål, riktigt jobbigt med dessa sista kilon, men jag ska nå mitt mål! :) Kram!
SV: Tack :D men jag har sånt problem med putmage/bukfett, det syns inte på bilden men jag kan tex inte ha vilka jeans som helst för då hänger eller putar det över, sjukt irriterande och fult. Men med bättre kostvanor och mer träning har det faktiskt blivit bättre. Det är ju hur bra som helst med pt! Det handlar bara om att få med rätt mängd "nytänk" i vardagen så att man orkar med att följa det varje dag, så att man vänjer sig och sen kan bli bättre och bättre. Jag tror definitivt du kommer klara det!
Din blogg, ditt liv, dina beslut. Hur pissigt det än känns ibland och hur många undanflykter man än hittar på så är det bara jag själv som kan ändra på mitt liv.
Det är bra att vi viktbloggare provocerar varandra tycker jag, det är utvecklande att tänka i nya banor och se sig själv i lite nytt ljus :-)
Jag gillar din blogg
Jag tycker att det är viktigt att man har skaffat sig en blogg av en speciell anledning. Min är att jag vill att andra skall ta del av hur det går för mig, stötta mig när jag har det svårt och glädjas med mig när det går bra för mig.
Det finns många som har sina bloggar som väntil, eftersom att man inte kan berätta eller prata om det med andra.
Jag har valt att vara anonym på min blogg eftersom att jag vill känna att jag kan vara ärlig och skriva precis allt.
Jag tycker inte att du skall ta åt dig.
Det finns många som får hjälp av att läsa din blogg. Många är vi som behöver läsa om att det är fler som reagerar och tänker som vi.
Jag tänker såhär. Det är en sak med någon som verkligen vill och försöker, men en sak med kroniska bantare som egentligen aldrig försöker utan bara gnäller... <3 kämpa på, du har allt mitt stöd!
