Tillbaka igen!
Hoppsan, vad hände här? Jag försvann visst från radarn ett tag!
Men här är jag, ganska pigg faktiskt. Jag mår verkligen bättre fysiskt men psykiskt är en helt annan sak. Efter att jag låg hemma i några dagar för ett par veckor sedan så har något förändrats. Eller nja, det var något innan som inte kändes rätt heller men det har blivit värre! Jag känner ett sådant motstånd till jobbet så det är otroligt! Jag känner även att det är i princip vidrigt att lämna mitt barn på förskolan för att jag ska sitta framför en dumburk. Oj, oj, det är så mycket tankar som snurrar så egentligen har jag massor att skriva om. Men jag tar det en bit i taget. Nu är jag tillbaka här iaf och det känns skönt.
Jag kan informera om att det går bra på vågen! Matlusten är inte på topp än så det är bara att njuta. Visserligen har det åkt ner en och annan godis men än så länge är vågen ”snäll”.
Sedan jag uppdaterade sist har det gått två veckor. Båda veckorna har resulterat i en viktminskning på - 0,3 kg vardera. Det känns toppen, sakta men säkert neråt alltså!
Veckans vägning
Resultatet denna vecka - 0,3 kg. Det har gått ännu en vecka där jag inte mått något bra. Jag låg hemma raklång i tre dagar förra veckan eftersom jag hade så ont i magen. Jag kollade ju upp att allt var bra med "bebismagen" och ställde sedan en egen diagnos, magkatarr. Det är förmodligen inte sant för symtomen har förändrats under veckan och jag vet inte vad som är fel på mig. Min kille är arg för att jag inte söker hjälp men jag söker fan inte för diffusa magproblem! Sedan är det faktiskt en möjlighet att det helt enkelt bara är graviditeten som gör mig sån här...
Men jag vet inte, jag är så grymt svullen om magen och jag är öm. Jag har jättesvårt att vara framåtlutat och jag mår bäst av att ligga eller stå. I fredags mådde jag mycket bättre och jag tänkte att - nu är det över, nu jäklar vänder det! Från och med nu kommer allt att bli bra! Eller INTE!! Magen ballade ur dagen efter och jag fick springa på toaletten i 24 tim. Det var inte superilla men ändå, det var inte normalt. Kanske var det något jag ätit, jag vet inte men återigen blev jag så besviken på min kropp.
Nu kämpar jag faktiskt bara för att ta mig igenom varje dag. Idag gick jag tillbaka till jobbet men jag känner ett grymt motstånd. Jag kan inte sätta fingret på det men jag börjar fundera på vad som är psykiskt och vad som är fysiskt i det här! Jag känner ett grymt motstånd till jobbet som jag inte brukar göra! Det känns som att jag inte har någon energi att göra ett bra jobb!
Imorgon ska jag iaf träffa en barnmorska för ett första samtal och det känns skönt. Det är en början iaf och jag kan dela med mig av mina känslor. Kanske har jag blivit psykiskt nedbruten av att ha kännt mig fysiskt nedbruten en lång tid. Min kollega berättade för mig att folk har väldigt svårt att förstå när man mår dåligt och är gravid. Man ska ju vara lycklig och tacksam. Jag la till att så var jag mot henne när hon klagade tidigare. O ja, så var det sannerligen. Nu tänker jag annorlunda.... Men det var verkligen inte såhär i min förra graviditet. Då svävade jag på små moln och var lycklig. Nu känns det helt annorlunda! Och ja, jag känner mig grymt otacksam just nu. Något i mig skriker att något är fel!! Frågan är vad och på vilket sätt....
Fed up
Har någon sett dokumentären fed up? Den finns på Netflix och jag såg den i förra veckan och tappade hakan! Den handlar om matsituationen i USA och jag säger bara, vilket land! Det är så sorgligt hur man kan göra så mot alla människor. Kunskapen om vad som är bra mat är så låg så jag kan inte förstå hur ska dessa människor ska kunna göra kloka val?
Jag tror att det finns många infallsvinklar i den här dokumentären och jag kan bara skildra det jag reagerade på. Jag reagerade på dessa stackars barn! Överviktiga barn som ville göra något åt deras situation men kunskapen och möjligheterna är så dåliga! Jag fällde en och annan tår faktiskt. Dokumentären var verkligen en ögonöppnare. På ett sätt blir jag sååå glad över att jag lever i Sverige men samtidigt inser man hur mycket dolt socker som finns i vår kost. Det är inte helt lätt att göra rätt. Och den syn som finns på att man ska äta så lite kalorier som möjligt, den har jag nog aldrig riktigt trott på. Det är faktiskt ett helt annat tema som jag borde skriva om framöver.
Hur som helst, se dokumentären och snälla skriv gärna en kommentar om/när ni sett den så jag får veta hur ni tänker!
Överviktiga vänner
Jag har tänkt på en sak. När jag träffade min PT pratade vi om allt mellan himmel och jord och jag kom ofta in på mina vänner. När jag pratade om dom insåg jag att dom flesta av mina vänner är överviktiga! Just nu är vi tre stycken som verkligen kämpar mot vår övervikt och en annan vän har gått ner MASSOR i vikt och försöker nu bli av med de sista kilona.
Är det här något att fundera över? Jag vet inte, det är väl strunt samma att jag har överviktiga vänner men är det så att jag ”dras” till andra med samma problematik? Jag kan erkänna att det är jobbigt att umgås med mina smala vänner för… ja varför? Kanske för att jag känner mig mindervärdig, som att jag är en dålig människa? De har en helt annan utseendefixering tycker jag. När jag träffar dem ser jag alltid till att vara välklädd och sminkad. Dom kan vara osminkade i jeans och t-shirt och ändå se fantastiska ut. Med andra överviktiga känner jag att jag kan vara mer avslappnad och inte oroa mig för att magen putar ut.
Så skulle jag inte vilja vara vän med överviktiga om jag blev smal då? Vilken fruktansvärd tanke! De av mina vänner som är överviktiga är faktiskt mina närmsta vänner och de har fantastiska personligheter och egenskaper. De är varma och mänskliga och jag vill ha dom i mitt liv för alltid och det har INTETING med den eventuella övervikten att göra!
Veckans resultat
Resultatet denna vecka - 0.9 kg! Tyvärr beror återigen inte resultatet på god kost och motion. Jag mår istället fortsatt riktigt dåligt, symtomen har dock förändrats. Nu har jag grymt ont i magen och är svullen och öm. Först blev jag rädd att det var något med "barnmagen" men jag fick en akuttid och allt såg bra ut. Det kändes ju underbart, jag fick t.om. se ett litet hjärta slå!!!! Nu blir det hela mer verkligt.
Samtidigt som det var befriande att höra att allt såg bra ut i "barnmagen" hjälper det ju inte mot smärtan. Något måste vara knas med vanliga magen, magkatarr? Jag har inte orkat rodda i det. Jag hatar att kontakta sjukvården och drar mig verkligen för att göra det. Magkatarr gör man väl ändå inget åt?Jag har varit hemma sedan lunch i måndags och jag har verkligen vilat. Jag har inte haft ork till något annat. Jag försöker att vara snäll mot magen också och ge den "snäll" mat för magen. Det är dock vidrigt att vara hemma från mitt jobb!!!! Det enda som händer är att allt ligger och väntar på mig tills jag kommer tillbaka. Det är hemskt och gör mig så stressad! Jag vet inte om jag kommer att klara det här jobbet i längden med tanke på allt vab som riskerar att komma framöver
Utvärdering av tiden med min PT
Nu tycker jag att det är dags att sammanfatta mina tankar om den här tiden.
Jag måste säga att det verkligen har fungerat mycket bra för mig att fota min mat och träffas en gång i veckan med min PT. Det har gått lättare än vad jag någonsin kunnat ana! Kanske är det för att jag har ganska mycket prestige i mig och jag vill inte vara en "förlorare" i hennes ögon. Kanske har pengarna spelat in litegrann också, ca 600 kr/vecka och då kan jag ju inte gå + på vågen varje vecka, det vore inte oacceptabellt i mina ögon. Jag hade inte haft samvete att fortsätta om det varit så.
Men det gäller att man är ärlig! Eller är ärlig om att man inte är ärlig. Jag la upp ett stort rött kryss när jag haft en dålig kväll ibland och skrev att jag inte ville fota men oftast skrev jag vad jag ätit istället. Sedan är det viktigt att man gör detta med en människa som man känner sig absolut bekväm med! Det är ett samspel och man måste vara trygg för att vilja och orka genomföra något liknande!
För er som inte har koll på vad jag har gjort så har jag haft hjälp av en PT som följt mig på ett instagramkonto där jag lagt upp alla mina måltider. Hon har kommenterat då och då och sedan har vi träffats 30 min varje vecka för vägning och samtal om hur veckan varit och mål och tankar inför nästa vecka.
Jag rekommenderar verkligen alla som har den ekonomiska möjligheten att ge ett sådant här upplägg en chans. Alltså om ni har en liknande problematik som mig. Visserligen är det väl lite tidigt att "ropa hej" innnan jag vet hur jag klarar mig själv men det känns ändå som att jag insett att det är möjligt att "sköta sig". Tidigare har mitt behov av att äta sötsaker varit så starkt att jag kunnat göra nästan vad som helst! Jag har varit arg på mitt barn när han inte kunnat somna, detta för att jag hellre ville gå och äta godis. Jag vet! Förlåt min älskade unge! Jag vet att det är sjukt!
Jag tror aldrig att jag kommer bli en "smal" människa eller normalviktig enligt bmi men för mig vill jag att det ska vara rimligt. Jag vill ha ett mer sunt sätt att se på ätandet i alla dess former. Jag vill kunna handla kläder på den vanliga avdelningen i en butik och jag vill inte att min vikt ska hindra mig från att göra något som jag vill mer mitt liv!
Veckans resultat
Igår ställde jag mig på vågen igen och resultatet blev – 0,7 kg. Det är ju grymt bra! Men sanningen är att det inte handlar om att jag ätit bra eller rört på mig mycket. Sanningen är att jag mått skit och haft jättesvårt att äta. Jag har varit otroligt illamående och det har varit en kamp att få i mig något. Jag har inte spytt eller så men jag har mått konstant illa, 24 tim/dygn! Egentligen kan jag nästan tycka att jag borde ha gått ner mer i vikt med tanke på hur lite jag ätit. Men nej, jag ska inte begära för mycket. Jag mår faktiskt redan bättre! Det gör mig iofs orolig eftersom jag då istället tänker att jag kanske mår jag bättre för att den som finns där inne inte längre lever? Denna oro alltså!
Tillbaka till viktminskningen nu. Jag hoppas faktiskt att jag ska må lite illa så jag får lite skjuts och hjälp på vägen mot att äta mindre och nyttigare. Ni kanske undrar hur jag tänker kring min graviditet och viktminskningen. Jag tänker att graviditeten inte behöver sätta hinder för den så länge jag mår bra. Jag har hört att bantning och graviditet inte hör ihop men det är ju inte det jag gör! Jag lever ett normalt och hälsosamt liv så jag känner mig inte orolig. Nu behöver jag bara komma igång med träningen igen. Jag har inte tränat på flera veckor och det är ju katastrof!
