En matmissbrukares kamp

Igår fick jag ett sms av en gammal kompis som undrade om jag ville komma över på kvällen. Jag blev så himla glad för det var så längesen vi träffades!

 

Det var så underbart att bara prata, prata, prata och prata. Vi hade så mycket att komma ikapp med. Vi delar faktiskt samma problematik och det var också underbart att tala fritt om det. Vi vände på alla möjliga stenar och diskuterade anledningar och möjliga utvägar. Det var så otroligt skönt och så befriande! För det är ju faktiskt så att det är väldigt få personer som jag kan tala med om mitt problem och hon är nog den enda som jag känner att jag kan vara helt ärlig med. Kanske för att hon är i samma situation och inte lägger huvudet på sned och ler halvförstående eller stoppar mig mitt i  en mening för att säga att jag har fel. Vi bara låter orden flöda och jag blev faktiskt förvånad över att vi till slut inte hade fler ord. Min kompis sa att det måste finnas en anledning till att vi gör så här mot oss själva. Det kan inte bara bero på att vi älskar att äta. O ja, visst har vi förmodligen en fysisk svaghet för socker och godsaker men vi överäter ju allt, vi frågar oss om livet är värt att leva om vi inte får svulla?! Vad är det som är så fruktansvärt fel i våra huvuden?

 

Imorn ska jag faktiskt diskutera detta vidare för då ska jag träffa min terapeut på ätstörningsmottagningen. Det ska bli ett spännande möte för jag känner mig laddad! Jag känner mig laddad inför att börja arbeta. Hittills har vi, jag menar jag ängnat tiden åt att typ prata av mig men vi har kommit fram till att det är dags att börja jobba lite hårdare nu.

 

Jag uppdaterar er imorn om hur samtalet gick!!

 

Tjing!