En matmissbrukares kamp

Det är kanske dags att jag berättar för er. Jag har nämligen haft en liten hemlighet. Jag har visserligen inte haft den särskilt länge men jag behövde smälta det först själv innan jag kände mig redo att dela med mig. JAG ÄR GRAVID! Det känns så underligt, trots att jag varit gravid förut så är det svårt att förstå. Jag är bara i vecka 7 så det är nästan inga som vet om det men självklart vill jag dela det med er!

 

Det finns så mycket att skriva om så jag vet inte var jag ska börja. Samtidigt är det svårt med vad man ska skriva eftersom jag vill vara respekfull mot andra. Jag och en vän pratade om det idag, hon har en vän som har lyckats få en dotter med IVF och kämpar nu för att få ett syskon. Hon tycker att det är jobbigt att alla omkring henne blir gravida på nytt och min kompis tyckte att det var jobbigt att berätta för henne att hon var gravid igen. Det känns som att det är sååå vanligt att människor har svårt att få barn idag och det gör att det finns otroligt många "tår att trampa på".

 

Jag ska fundera lite över vad det är jag vill dela med mig av och göra ett val. Samtidigt känner jag att jag har rätt till mina känslor och tankar, speciellt i min egen blogg. Det finns redan mycket som jag vill prata om, just med tanke på graviditeten, min övervikt och min ätstörning men det får komma tids nog.

 

Just nu är jag iaf jätteglad, det är obeskrivligt häftig och jag hoppas att allt går vägen så att den som vill följa mig på vägen genom graviditeten får göra det!

 

 

Jag säger inte att det är rätt att behandla överviktiga illa och jag tycker att man ska må bra, både i och med sig själv. Men! Jag väger straxt under 100 kg och jag har flera fysiska problem på grund av min vikt!

 

- Jag kan inte gå i klackar för mina fötter orkar inte bära min kropp.

- Jag kan inte hitta behår som är både funktionella och ger en snygg byst.

- Jag kan inte hitta byxor som sitter snyggt och skönt.

- Jag får skavsår mellan benen på grund av mina lår.

- Jag har svårt att vara på golvet och leka med mitt barn.

 

Det var bara några problem som jag kom på spontant men det finns mycket mer att ta av!!

 

Jag tror att människor är olika och att vissa har anlag för att bli fetare än andra men... jag vill säga men och komma med massor med argument för att det är sunt att vara sjukligt överviktig men hur jag än tänker så känns det fel.

 

Men jag kan inte låta bli att undra. Finns det feta människor som lever ett i övrigt "sunt" liv? Usch nu känner jag att jag trampar på massor med ömma tår men jag har ju ätit mig till den här kroppen och jag har fortsatt att ha ett stillasittande liv där jag har ätit osunt för att "underhålla" den.

 

Handlar sjuklig fetma bara om att vi är olika och innebär det att vissa bara "dragit tjockislotten"?

 

För övrigt gillar jag verkligen podden! Jag kan inte längta nog tills avsnitten dyker upp i slutet av varje månad! De säger mycket klokt men just begreppet "fat acceptance" har jag svårt för.

 

Nu har den första veckan gått sedan kontakten med min PT. En vecka då ingen förutm jag har sett vad jag ätit. Och hur har det gått? Över all förväntan faktiskt! Jag hade kunnat få ett riktigt bra resultat på vågen om det inte varit för helgens äventyr. Det var två kalas och sedan två kvällar utan pappan/mannen i huset så jag unnade mig godsaker och tjejfilmer både fredag och lördagkväll. Visst känns det lite surt nu men mest känns det helt okej.

 

Vågen säger - 0,3 kg och det är iaf ett minus! Jag är faktiskt förvånad över hur lätt det varit att hålla mig på en bra bana. Jag har svävat ur här och där men har direkt hittat fokus igen. Som en normal människa!! 

 

Jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för upplägg utan min PT men när hon ville ha kvar på mig instagram så "insåg" jag att hon fortfarande kommer att följa min utveckling. Hon bad t.om. om att få uppdateringar. Jag har dock bestämt mig för att bara uppdatera min vikt 1 gång/vecka och då göra en liten sammanfattning av hur veckan har varit. Så helt på egen hand är jag alltså inte! Men det känns bra, jag behöver någon som sitter på min axel och ger mig lite dåligt samvete samt lite jävlarannamma!

 

Två dagar har gått utan att jag fotat varenda måltid. Det har känns väldigt underligt. Jag har varit så van att tänka på att jag lägger upp maten lite snyggt och att jag kanske fotar ett ägg som spruckit från andra sidan så att det inte syns.

 

Första dagen gick över all förväntan! Jag hade en bra känsla i kroppen och när jag jobbade över på kvällen klarade jag mig utan att smita iväg till "kiosken" och köpa choklad. Jag blev förvånad över mig själv faktiskt och inte ens kunde jag skryta för min PT om det!

 

Den här dagen har det varit lite värre. Allt gick bra fram till middagen. Då tog jag en skål med chili och skulle hem till min syster som fått sitt nya hus. På vägen fick vi order om att köpa vaniljsås för hon hade bakat en paj. Jag kände bara NEJ jag vill inte. Min kille fick gå in i butiken och han köpte såklart en baugette för det skulle man tydligen ha till chili, men inte nog med det! Han kommer ut med en chockladbit och säger - "den här ska vi dela på för jag har så lågt blodsocker". Jag älskar ju chocklad så en del i mig blir jättelycklig men en annan så besviken. Dessa kalorier är det som sätter stopp för min viktminskning! På kvällen blev det en bit paj, en större bit än det borde ha blivit. Jag känner mig besviken på mig själv för jag vill ju sköta mig bra nu! Imorgon har jag nämligen planerat att jag få äta något litet gott på kvällen för jag och skrutten är själv hemma hela helgen och jag ska sitta i soffan och titta på något riktigt tjejigt! Då hade det ju känts bra i magen om jag visste att jag skött mig fram tills dess!

 

Men, men dagen går inte att ta tillbaka. Det är en droppe i havet, det gäller att göra kloka och genomtänkta val varje dag så upp på hästen igen bara!

 

Så här har en dag kunnat se ut på mitt instagramkonto.

 

Då var det måndag igen och jag är ju grymt dålig på att uppdatera bloggen.

 

Jag har t.ex. inte skrivit att min PT ska sluta! För två veckor sedan berättade hon att hon kommer att sluta i september. Jag kommer att kunna ta ut de PT-timmar som jag betalat för hos henne och sedan erbjöd hon mig att fortsätta och träffa chefen för gymmet. Min PT beskrev det som att chefen arbetar litegrann med klienter och då är det med just sådana som mig, alltså de som försöker hitta en mer hälsosam livsstil och som vill gå ner i vikt. Jag har funderat fram och tillbaka och vet inte hur jag ska göra. På ett sätt känner jag att jag absolut inte klarar mig själv, jag behöver någon som håller mig i handen. Samtidigt är det helt sjuka pengar och eftersom jag inte "brinner" för det här blir det ju inte mycket valuta för pengarna! Kanske ska jag prova att köra på egen hand och om det verkligen inte fungerar får jag väl söka hjälp på nytt! Som det ser ut nu kan jag nästan inte med gott samvete lägga dessa pengar på den här tjänsten... det blir ca 600 kr/vecka...

 

Det är inget bra handlngsätt det där men å andra sidan fick jag en liten kick och jag känner mig på banan igen. Idag är dock motivationen något lägre. Jag tror fan att jag har PMS. Det är inget jag direkt brukar känna av men jag är arg, otrevlig och grymt sugen på chocklad!

 

 

Tänk alla goa människor som letar sig in här trots att jag är så dålig på att uppdatera!

 

Ni fick visst ingen uppdatering förra veckan och det är ju för att jag har så svårt att få saker och ting gjorda! Men, men idag kommer den iaf och imorgon är det dags för en ny invägning.

 

Förra veckan gav ett resultat på + 0, 9 kg på min våg tyvärr har jag glömt vilket + det blev på PT:ns våg.

 

Vi kom fram till att jag ska kämpa på men riktigt så blev det inte. Det har verkligen åkt ner både det ena och de andra den här veckan. Inte urspårat eller så men jag har unnat mig en mjukglass när alla andra ätit en och jag och killen har delat på lite godis vissa kvällar. Ingen katastrof men det är heller inte bra.

 

Imorgon är det som sagt dags för invägning igen och jag hoppas att jag kan få ett liiiitet minus iaf, trots min kosthållning och utebliven motion.