En matmissbrukares kamp

I onsdags var jag hos min terapeut på ätstörningsmottagningen och det var rätt många veckor sedan vi träffades så mötet gick mest ut på att sammanfatta hur sommaren har gått.

Vi pratade mycket om det faktum att jag verkligen kommit till insikt om att det spelar ingen roll hur mycket jag attackerar det här problemet utifrån för den enda som i slutändan kan göra jobbet är jag! Cissi (som hon heter) sa ungefär att ”Stöd från andra kan aldrig göra dig frisk men du kan göra jobbet för att bli frisk med hjälp av stödet från andra”. Det var säkert inte riktigt dom orden hon använde, men något liknande var det iaf!

Vi pratade även om det här med mål och förbud. Min hjärna går ju på ständigt högvarv där jag försöker planera och lova mig själv saker och det är så otroligt påfrestande! Jag känner mig ständigt misslyckad och det gynnar mig inte alls!

Framöver har vi iaf som mål att jag arbeta lite mer strukturerat. Våra träffar kan inte bara gå ut på att jag ska få prata av mig utan jag måste börja arbeta lite mer konkret och strukturerat!

Så, fortsättning följer…

Imorse var det dags att ge sig iväg, klockan rinde 05,50 och ja, det var väl lite väl överdrivet. Jag var på gymmet 06,45 för att värma upp och sedan satte vi igång 07,00. Jag var riktigt taggad och det blev riktigt lyckat! Vi körde på i lite olika maskiner och hon berömde mig för min goda teknik. Det värmer mitt hjärta så för jag vill vara duktig, jag vill alltid vara duktig men i vissa fall vill jag vara extra duktig och just när det gäller teknik på gymmet så vill jag verkligen vara duktig!!

Efter 45 min var det dags för lite specifik magträning men då var jag förmodligen helt slut för hon ville att jag skulle göra situps på en pilatesboll men det gick inte! Det var bomstopp, jag orkade verkligen inte! Men som sagt jag tror att det berodde på att jag var så spänd och kämpade så hårt så jag tog helt enkelt slut.

Nästa onsdag är det dags igen och jag känner verkligen att det här är bra!

Däremot är det så jävla tufft idag! Jag ”avgiftar” mig från godis och denna dag känns extra tuff! Jag är inte direkt sugen men det är ju min snuttefilt så jag vill!

Men jag ska stå emot! JAG SKA FAN STÅ EMOT!

Nej ursäkta så ska man inte tänka, man ska inte tänka ”inte” och ”ska” utan ”jag väljer”. Hmm men vad ska jag då välja? Jag kan ju inte säga ”jag ska välja att inte äta godis”. Haha. Nej jag ska välja att äta alla de bra mål som jag förberett till mig själv!

För övrigt ska jag till min terapeut idag också så det är full ös.

Tjing så länge

Då var man igång med arbetslivet (och blogglivet) igen!

Jag har haft en toppensemester och när kollegorna frågar vad jag gjort så kan jag faktiskt inte riktigt svara på det för jag har typ gjort allt och inget. Vi har mest tagit det lugnt och tagit dagen som den kommer och det har varit underbart!!

Min kamp mot missbruket har dock gått sådär.

Däremot kan jag säga att jag från och med nu är igång med både terapeutsamtal, hälsocoach och personlig tränare! Jag attackerar från alla håll men samtidigt vet jag att det slutgiltiga ligger hos mig själv! Imorn är mitt första PT-tillfälle och det ska bli sååå spännande!!!

Jag lovar att uppdatera er om hur det gått ;)

Igår blev det lite kaos på jobbet så jag fick hänga med på ett akutärende. Jag kom hem halv 11 och var helt slut och trött i huvudet.

Idag vaknade jag med jordens huvudvärk men nu känns det rätt okej för jag går ju faktiskt på semester idag!!!! Två härliga veckor då vi bara ska ta det lugnt. Jag ska samla krafter och jag ska (försöka) ”avgifta” mig. Jag ska (hoppas att jag bit för bit kan) komma igång med träningen igen. Det här med bältrosen har nämligen gått över förväntan och nu tycker jag om min kropp igen! Jag blev så besviken på den för att den lät mig drabbas av bältros men nu är jag glad eftersom den brinnande, kliande och svidande känslan har minskat massor!! Tack lilla kroppen att du har lite motståndskraft trots att jag misshandlar dig efter bästa/sämsta förmåga.

"Ibland bör man ha dåligt samvete och skuldkänslor för det man gör mot andra, det man gör mot sig själv kan ingen annan än du styra. Men att vara orättvis och osympatisk med vänner eller familj är definitivt något man kanske inte ska ha så lätt för att förlåta sig själv med?!"

Intressant.... Detta är en anonym kommentar som jag fick på mitt inlägg i andras ögon . Jag blir lite nyfiken på om detta verkligen är en okänd människa eller om det är någon i min närhet. Jag har nämligen lämnat ut denna bloggadress till några personer som jag känner...

Men det är klart att det kan vara en okänd person som helt enkelt blivit jäkligt sviken i sitt liv och tycker att jag kan få en känga för det.

Men det är bara så intressant med ordvalen i texten. Jag har ju skrivit texten väldigt stort och brett eftersom jag är en sån som har ångest än idag för saker som jag gjort när jag gick i långstadiet! Ändå är personen i sin kommentar väldigt specifik i sina ordval!

Ja, jag kan iaf inte låta bli att fundera, är det någon som är bitter på mig eller någon som är bitter på någon annan? Eller är det kanske någon som är riktigt jäkla bitter på sig själv!?

Era fina kommentarer igår har verkligen fått mig att tänka!

Jag älskar ju att blogga, det är härligt och avslappnande, men visst, jag känner en press att jag borde uppdatera varje dag. Men den värsta stressen är faktiskt det faktum att jag känner mig pressad att skriva att det går bra för mig! Jag vill inte göra er besvikna och jag vill inte att ni ska tycka att min blogg är nattsvart. Jag vet inte vad som rör sig i era huvuden där ute, eller vad ni har för inre monster att besegra men mitt monster är helt enormt! Jag blir rädd för mig själv och mitt agerande. Jag kan inte förstå hur något som socker kan få mig att ljuga, välja bort vänner, missköta mig själv, mitt hem och mitt jobb. Inatt drömde jag till och med om suget efter godis! I drömmen var jag ensam på kontoret och därför fick jag inte lämna det. Ändå lämnade jag tomt bara för att suget efter godis var så stort! Men jag ska klargöra en sak, riktigt så illa är det inte vi verkligheten men jag lovar att jag slås med mina inre demoner hela dagarna!

Så vad är resultatet av dessa tankar då. Jo att jag inte vill sluta blogga nu. Jag vill nog inte heller ta en paus, inte än iaf.

Jag skrev igenting igår. Jag hade faktiskt ingen lust. Imorse slogs jag av tanken att jag kanske ska lägga ner det här med bloggandet. För på ett sätt ger det mig faktiskt ångest. Jag känner en press att jag ska skriva, och jag känner även en press för vad ska skriva. Jag försöker se det positiva och ibland tänka lite extra på vad jag väljer att skriva men det är ju också lite knas. Jag menar, hade det varit min egen personliga dagbok som jag skrev i så hade jag ju förmodligen inte vinklat saker, vissa kanske skulle göra så men jag tror faktiskt att jag är så pass medveten att jag skulle kunna skriva den bittra sanningen. Men sen är det såklart riktigt jäkla trist att bara skriva av sig en massa skit också, det mår man ju inte så bra av.  

Så hur ska det bli då? Det vet jag inte. Både min ätstörningskontakt och min kontakt på gymmet har tagit upp det här med bloggandet och frågat om det är så bra egentligen. Jag har alltid slagit bort det och sagt att det är min ”livlina och min ventil”, men jag vet inte.

Men för att skriva något positivt så känns denna dag ganska bra. Jag kom upp skapligt och tog en lång dusch. Sedan cyklade jag till jobbet och nu sitter jag här redo för att ta mig an dagens utmaningar. Ikväll kommer en pluggkompis och hennes kille hit och så ska vi ut och äta. Jag tror att det bidrar till att dagen känns bra. Hon är en riktigt go tjej och det betyder så mycket att dom väljer att ta vägen förbi vår lilla stad bara för att träffa oss!!