Ätstörningsmottagningen
Åter till själva mötet. Det känns som att jag bara spydde ur mig allt mellan himmel och jord så jag undrar om hon fick någon ordning på det. Men jag känner mig iaf inte stressad. Hon gav mig ingen tidsfrist på att bli frisk utan vi tar ett steg i taget. Det var väl ungefär det som hände idag. Och jag längtar redan tills nästa gång. Jag vill liksom komma igång på riktigt, gräva och stöta och blöta allt som finns där inne.
Nu är det bestämt!
Men beslutet gör mig rätt taggad! Problemet är bara att loppet är väldigt snart, jag kan lixom inte göra så mycket åt saken. Jag kan träna så gott jag kan och äta så bra jag kan men det är bara 27 dagar kvar. Jag har varit jäkligt medveten om att den dagen har närmat sig men jag har inte kunnat lägga i en högre växel. Nu är jag på g och även om det inte blir någon turbofart så tror jag att jag ska kunna lägga i en liten extra växel iaf.
MEN! Jag oroar mig verkligen över min extra vikt! Jag kan ju inte ens ha den jackan som jag på tjejvasan förra året! Förra året hade jag tränat mycket, var ofta på gymmet. Däremot var jag inne en dålig ätperiod och hetsåt en hel del.
Men, men situationen är som den är och nu ska jag faktiskt klä på mig och ge mig ut för en runda i spåret!
Årets första 5 km
Jag kom iväg runt kl 11 så det var fullt med folk i spåren. Det störde iofs inte mig eftersom det var mig som alla körde om MEN! Det störde mig iaf! Jag kände mig ju som en flodhäst i spåret och tyvärr har jag egenskapen att fundera över vad alla andra tänker och tycker. Detta resulterade i att så fort jag hörde någon som kom så kände jag bara "shit nu tänker dom att jag är fet och ful och inte kan åka skidor. Dom skrattar åt att jag köpt värsta skidoutfiten och är en riktig amatör". Det stör verkligen min skidtur att jag tänker och känner så. Jag önskar att jag inte gjorde det men jag vet fan inte hur jag ska sluta med det. Jag tänker alltid på vad andra tycker och tänker, jag skapar vad de tycker och tänker i mitt eget huvud och då blir det sällan några trevliga tankar.
Men jag tog mig runt iaf och är laddad med ganska god energi tack vare det!
Arbetsbyxor
Nu har jag ätit rätt okej ett tag men ännu återstår ett jobbigt problem! Mina arbetsbyxor! Eftersom jag spenderat en ganska lång tid med att äta helt okontrollerat har det resulterat i att jag inte kan stänga min arbetsbyxor! Det är ju helt sjukt!! I slutet av sommaren kunde jag dra dem över höfterna utan att öppna dom, shit vad det går fort åt helvete alltså! Men hoppet är väl att de ska gå att stänga igen inom om en snar framtid… Men jag undrar verkligen hur lång tid det ska behöva ta? Helt ärligt så tror jag säkert att det tar någon månad till!
Sanningen är att jag behöver nya jobbkläder men att jag sagt till mig själv att jag får inga nya förens jag kan beställa kläder i en mindre storlek. Så frågan är hur länge jag ska traggla på i samma gamla trasor?
Drömmar och verklighet
Jag har pressat mig så mycket i mina dagar. O nu för tiden finns typ ingen glöd kvar. Jag tittar på Biggest looser och dem tränar ju som idioter! Då leker jag med tanken att få in 2 pass för dag, ett på gymmet och ett hemma. Sen vaknar jag upp ur drömmen och inser att jag aldrig kommer fixa det. Det är knappt att jag tar mig till gymmet ett par gånger i veckan.
Nu har jag också träningsvärken från helvetet efter innebandyn och mina benhinnor värker!! O inte nog med det så kom skavsåret mellan benen tillbaka som ett brev på posten så fort jag började cykla till jobbet igen. Just nu känns därför träningen extra långt bort. Jag måste läka kroppen lite först.
Men något positivt är att jag kom iväg på en liten promenad med mina stavar och min skidoutfit här om dagen! Jag älskar den outfiten och förhoppningsvis får jag använda den till mina skidor i helgen! Vintern är nämligen här och skidspåren väntar!
Att väga eller inte väga
Godmorgon, godmorgon! Det gäller att gå upp tidigt när man ska gå upp tidigt och ut och cykla till jobbet.
Men nu till en annan sak - Att väga eller inte väga det är frågan. Jag står i valet och kvalet om jag ska kasta ut vågen eller inte. För på ett sätt ser jag det som en motviation att ställa sig på vågen och se att man har gått ner i vikt. Men å andra sidan är det lite omotiverande att ställa sig på vågen och se att man inte gått ner i vikt eller att man gått upp i vikt!
Men nu kommer ett helt annat argument. Försöker jag att ändra mitt liv för att gå ner i vikt eller för att få bukt med mina ätproblem? Båda såklart, men kan jag läga krutet på både och samtidigt. Jag tror nog ändå att jag borde lägga krutet på att bli friskt och inte på att gå ner i vikt. Även om dom delarna rent logiskt borde gå hand i hand så är det väl inte helt säkert att de gör det. Just nu är varje dag en bitter jävla kamp och jag kan inte läga i en högre växel bara för att jag ska gå ner i vikt.
Men frågan kvarstår, att väga eller inte väga? Jag funderar vidare på det.
Skönt med ett - iaf. Har gått ner 3 kg på ett par veckor.
Tack, tack och åter tack!
Min fina vän T som tycker att "nu får det vara nog" har kontaktat ätstörningsenheten och berättat om sin oro för mig. Hon har berättat för mig att hon kontaktat dem och hon har även läst upp den mejlkontakt hon haft med dem.
I måndags ringde dem. Shit va konstigt det var! Men nu har jag en tid. På måndag ska jag dit och så ska vi se vad vi kan göra. Det är ju riktigt bra! Men samtidigt kan jag inte låta bli att oroa mig. Jag har ju varit där förut och det hjälpte ju inte. Men jag ska verkligen ge det här en chans! Det är jätteviktigt att jag försöker på alla sätt jag kan att få bukt med denna skit!
Nu väntar jag med spänning på måndag!!!!
En bild från förr på mig och underbara T
Jo visst gjorde jag det!
Det var allt lite nervöst och glida in på planen, men alla var glada och se mig och sen körde vi igång. Och jäklar va vi körde! I nästan 2 timmar!! Det är inte mänskligt och jag vet knappt om min kropp är hel längre. Värken i kroppen är i närheten av värken efter tjejvasan faktiskt!
Men lite smått obekväm var jag, byxorna höll på och rulla ner för tjockismagen och trosorna satt på sniskan, men efter ett tag så glömde jag det och kunde bara köra på.
Så det här ska jag absolut (försöka) fortsätta med!
Ska jag? Ska jag inte?
Men nu har jag ett dilemma. Jag har lovat att jag ska börja spela innebandy med jobbet. Men det hela ger mig riktig ångest. Jag försöker ställa det negativa mot det positiva och det känns ju som att det positiva vinner.
- farligt, tänk om jag stukar foten.
- jobbigt, tänk om jag inte hänger med.
- läskigt, tänk om jag känner mig utanför.
+ bra och röra på sig, det behöver jag verkligen!
+ kul och träffa jobbarkompisarna, laganda och gemenskap.
+ spännande och testa bollkunskaperna, jag har ju ändå spelat fotboll förr.
Men något i mig skriker ändå bara NEJ!! Men jag skäms för jag har ju lovat, jag har ju sagt att jag ska vara med. Så nu känns det som att alla som vet att jag sagt det bara "ja, ja den där tjockisen kommer visst inte, det kunde man ju räkna med, hon pallar väl ändå inte med". Och risken är ju faktiskt att det är så, bandy är ju sjukt jobbigt, tänk om jag kör 10 min och sen ligger och flämtar som en strandad val?!
Men jag får se, än har jag tid att bestämma mig.
Inte idag!
Men om jag fick drömma så skulle jag ha världens största godisskål nu, dra ner lite persiener och sätta på en film. MEN, livet funkar ju inte så. Ingenting skulle kännas bättre heller för världen pågår ju endå. Jag önskar att jag kunde sätta livet på paus och bara stanna upp för en stund. Jag orkar inte just nu, jag orkar inte idag. Varför blir det såhär?
Återigen denna kärlek
Jag vill skriva lite mer om det här med kärleken till ätandet. Utveckligen på området går ju verkligen framåt och förr trodde jag att det bara hade med dålig karraktär och typ en en taskig bakgrund att göra. Men idag tror jag deffinitivt att jag är biologiskt extra känslig för socker. Jag tror även att det är psykiskt på grund av att jag har kopplat så många känslor till ätandet. Jag vet inte riktigt varför för visst har jag alltid älskat att äta men det är först sedan jag gick med i Xtravaganza som det spårade ur totalt. Då startade besattheten, eller iaf en besatthet som jag vet medveten om. På senare år kan jag t.ex. åka iväg till affären en pirrig känsla i kroppen, shoppa loss på mitt godis och riktigt skutta upp för trappan hem för att få mysa ner mig i soffan och gå loss på min godisskål. Jag kan ha ett sådant leende på läpparna när jag far runt i lägenhten och gör iordning allt inför "vår" stund, mitt och godiset och teven.
Och sedan äter jag, äter tills det i princip sprutar ur öronen. Jag måste lixom känna mig full, i princip känna mig illamående och nästan hög på allt socker. Då kan jag ligga där avdomnad i soffan och bara lulla runt i min sockerdimma.
Känner mig deppig
Känner mig nere och känner mig ledsen. Förmodligen sörjer jag mitt godis lite. Det var ett tag sen jag gick loss på det och kanske resluterar det i dom här känslorna. T.ex. gör jag verkligen inte ett bra jobb just nu. Fast det har jag väl iofs inte gjort på länge, men just nu känns det extra påtagligt. Jag går runt som en zombie på jobbet och är inte alls den glada tjej som jag vill vara.
Däremot är jag lite som en tjurig småunge när det gäller det här med mitt "missbruk". Jag vill ju inte vara en missbrukare och i veckan har jag ställts inför flera utmaningar. I onsdags hade en jobbarkompis med sig choklad och jag tog 2 bitar. Jag morrade inombords och mumlade, "jag är inte alls missbrukare, jag kan ta 2, jag kan kontrollera mig". Och ja, jag tog bara 2 men det är klart att jag egentligen ville ha mer. Igår hade samma tjej med sig choklad igen och jag tog 4 bitar. Jag tänkte att det kanske skulle hjälpa lite mot mitt depp, men nja.. Så jag tog 2 bitar till och sen vågade jag inte ta fler.
Tänk att ätandet är som kärlek för mig.
Min frukost
Jag tänkte nämligen presentera min frukost nu mer. För mig går frukostarna i perioder, jag har mina favoriter och så varvar jag dom. Jag följder ju inte någon direkt diet utan kör min egen mix och detta blir resultatet.
Jag mäter inte produkterna men ungefär den här mängden använder jag,
1 dl yoghurt
1/4 kesella
1 halv banan
1 msk krossade linfrön
1 msk chia frön
1 ägg från svärmors hönor
1 dl hallon
lite vaniljpulver
Till det äter jag en skiva finn crisp med skivat ägg (också från svärmors hönor) och lite herbamare uppepå. Kanongott och jag mår bra av det!
What?
Men jag ska ta det lite lugnt i helgen och hoppas att det känns bättre på måndag.
Pratade med killen
Jag pratade med killen igår och det gick.. Sådär. Visst, det är jäkligt dumt att sätta igång en samtal i sängen när man ska sova men nu blev det så. Jag bad honom om att han skulle vara ett stöd för mig och kanske stanna hemma någon kväll om jag kände att det behövdes. Eller ta mitt kontokort om jag märker att jag inte kan hantera det. Han morrade mest och sa att han inte ville vara någon polis. Han frågade om han alltid ska gå runt och fundera över vad jag kommer på för lösningar och hur mycket jag kommer att smussla med saker och ting. Men jag försökte förklara att jag inte heller vill ha det så utan jag vill att vi ska ta ett steg i taget. Vi får se vad som behövs och ta det därifrån.
Han mår väl inte heller sådär fasligt bra eftersom han också gått upp i vikt och inte sköter sin mat. Så visst borde vi stötta varandra men han är en sån jävla tjurskalle.
Ja, vi får väl se vad som blir resultatet av detta.
Vilken underbar människa!
Det hela känns lite konstigt. På ett sätt känns det så himla fint att hon bryr sig, tänk vilken underbar människa!! Samtidigt känns de så konstigt att hon tycker att det är så illa. Någonstans är ju det här min vardag och visst tycker jag det är hemskt men det är ju någonstans även en del av normaltillståndet för mig.
Och jag vet att jag behöver hjälp! Så det jag har lovat är att prata med killen igen och så småningom boka en in dag med mamma där jag berättar. Förmodligen kommer jag att visa henne bloggen... det känns som ett fruktansvärt steg. Men jag får se, på något sätt så måste jag ta upp det.
Men jag vet att det behövs mer än så. Jag borde verkligen få proffessionell kontakt... men hur det ska gå till är en helt annan fråga. Tusen tack iaf till T som finns där för mig! Och tack till alla fina människor ute i bloggvärlden! Ensamheten känns inte lika mörk längre!
Det hände
Jag vill skriva om en sak som hände för några dagar sen, allt för att belysa vilket jäkla problem det är!
I fredags förlorade jag kampen. Min kille kom hem och sa att en kompis till honom ville att han skulle komma över och dricka öl. Jag kände att jag inte orkade kämpa emot denna kväll så jag sa att det var helt okej. Han behövde skjuts dit och i bilen så tittar han på mig och frågar. "Jaha, så vad kommer du att göra ikväll nu då"? Jag småler bara och svarar lite puckat att "vadå, ser du att jag har någon väska med mig?" Som om jag inte redan stoppat ner plånboken i fickan i tänker stanna på en affär på vägen hem. Sanningen är jag att i princip bett honom att stanna hemma och "vakta mig" under veckan för att jag inte kan konrtrollera mig själv. Så han visste ju vad detta innebar, speciellt eftersom jag inte sa nej till att han gick utan istället frågade hoppfullt om jag skulle skjutsa honom.
Men sanningen är faktiskt att när jag närmade mig affären tänkte jag, borde jag verkligen göra det här? Hur sugen är jag? Sedan kom jag fram till att det var säkrast att köpa något för tänk om jag blev sugen sen och då måste jag ju ge mig ut igen för att köpa något… vilken jävla idioti!
Det slank ner både lösviktsgodis och 2 200 g chokladkakor. Visserligen räckte det även till lördagen då jag och mamma delade på det sista. Så på det viset var det ju ingen katastrof. Jag är faktiskt ganska nöjd med att mina hetsätningar inte blir speciellt omfattande den senaste tiden.
Så glad att vi hittat tillbaka till varandra!
Däremot så berättade jag inget om mitt problem. Vi var ganska sansade också. Mamma hade lagat spagetti och köttfärsås och det intressanta var att vi båda tog lagom portioner. Sen tog hon mer och då tyckte jag att det var tillåtet och äta mer också. Dumt egentligen för jag var mätt. Men, men, det vara bara en liten iaktagelse.
För övrigt brukar jag och killen alltid äta svulla rätt ordentligt på söndagskvällarna men igår var det superlugnt! Vi gjorde lite popcorn men det var inte ens gott så jag återgick till mitt nöje, att sticka.
Idag har jag varit och tränat igen, det går sådär. Visst är det kul men det är jävligt tufft och jag mår rätt pyton efterråt. Men nu ska jag cykla iväg och jobba. Jag blev inringd så det är bara att klä på sig och cykla iväg. Och vet ni?! Jag tänker lämna plånboken hemma så jag INTE KAN köpa något att droga på vägen hem.
Dåliga ursäkter
Men jag funderar över det här med mamma. Eller jag funderar väl över de flesta i min närhet. I alla böcker och fakta som jag slukat genom åren så står det att man ska ta stöd från andra. I onsdags funderade jag på om jag skulle erkänna men mamma har så mycket eget att bära så jag vet inte om hon orkar med mitt också. Sen är det faktiskt så att erkänner jag för en massa folk kommer jag inte längre vara den där glada tjejen som älskar att äta och aldrig säger nej till en extra portion efterrätt. Då ska jag ha en massa granskande blickar på mig hela tiden som lägger huvudet på sned om jag tar efterrätt och säger "men Josefin, du borde ju inte äta det där". Jag tror inte jag orkar med det. Jag är ju inte stark nog att hålla mig borta från allt jag borde hålla mig borta ifrån.
Idag ska jag till mamma. Hon frågade i veckan, "ska vi äta pizza då?" Jag svarade med en suck. Hon svarade "eller har du börjat ett nytt liv?". Jag blev arg över den frågan eftersom jag hatar uttrycket och började babbla om hur onyttigt pizza är. Jag funderade sedan på om jag ska berätta för henne i helgen. Men då vet jag att vi inte kan äta vad som helst. Eh, usch, jag skäms nästan över det jag själv skriver. En sån där tjockis som inte vil ändra på sig och drar en massa dåliga ursäkter.
Men, men. Vi får väl se vad som händer. Blev nyss inringd till mitt gamla jobb så nu ska jag göra mig i ordning och dra iväg : )
Hur gick det?
Och vad kände jag sen tror ni? Jo jag kände mig stark och hoppfull. Va fan håller jag på med?! Nu får det vara slut med sån här idioti. O idag är det en ny dag och visst är jag riktigt sugen på att svulla idag också. MEN, jag tittade faktiskt på Biggest looser igår. Jag har aldrig gjort det tidigare för jag har tyckt att det är helt idiotiskt men jag fick faktiskt lite ispritation så jag bokade in mig på att pass idag. Så nu sitter jag här i träningskläder och ska cykla iväg!!
Dag 2?
Jag har verkligen tänkt på hur jag göra mina val på sistone. När jag känner att jag vill gå loss på något onyttigt så tänker jag. Borde jag göra det här, svaret är såklart nej. Kan jag säga nej till det här, svaret jag kommer fram till är ja, det kan jag faktiskt. Men nästa fråga förklarar problemet, vill jag säga nej, nej det vill jag inte. Jag kan avstå från ätandet. Men jag vill faktiskt inte!
Livet är så jävla grått på något sätt. Och trots alla problem jag har på grund av ätandet, så kan jag inte förmå mig själv att sluta. Jag vägen nu mer 101kg! Jag har aldrig vägt över 100 kg i hela mitt liv! Jag har ont i knäna, jag har problem med magen, den är svullen och gasig. Jag är trött och slö, jag humösvängningar och jag sover dåligt, snarkar och har problem med andningen.
Trots detta kan jag inte förmå mig själv att sluta! Men jag får se om jag kommer att klara den här dagen utan socker. Jag har ju tömt mitt hem från sötsaker och frågan är om jag redan hade gott loss på det om det funnits ett alternativ hemma.
Hur kan det stå 101 kg på vågen? Jag kan inte förstå att jag är typ likgilltig!
Lite hård
Kanske var jag lite extra arg eftersom gårdagen gick åt pipsvängen!!! Jag skulle gå till mormor med lussebullar och bullar som jag hade i frysen men.... jag kunde helt enkelt inte låta bli att trycka i mig några först! Jag kom hem efter jobbet och gick av och ann tills jag kom fram till att, ja men va fan, jag kör. Så ner åkte 2 bullar och 2 lussebullar. Sen gick jag till mormor med resten och på vägen hem köpte jag en påste m&m:s och en påse sura bilar. Detta satt jag sedan och tryckte i mig till Sverkers strid mot övervikt och fetma!
Så här fin blev för övrigt min tunga efter orgien igår! M&M:s ger fin färg! Som tur var upptäckte jag det själv i spegeln och insåg att jag nog behöver hålla munnen stängd resten av kvällen för att inte avslöja mitt syndande!
Sverkers stora strid
Och nu tänker jag vara sådär fasligt ärlig och spy skit över en deltagare i programet. Kvinnan som var ordförande för de överviktigas riksförbund!!! Jag har en åsikt och det är att är man överviktigt så betyder det att man har en osund inställning till ätande och motion. Jag vet inte vad som skulle kunna få mig att ända den åsikten. Hur kan hon stå där och putta ifrån sig ansvaret på det där sättet!? Självklart ska hälsan vara i fokus och vikten kommer i andra hand MEN det är INTE sunt att släpa runt på en massa övervikt. Visst kanske man har bra värden MEN det går inte att påstå att det är sunt att släpa runt på övervikt! Det påfrestar kroppen på alla möjliga sätt och jag skulle vilja se henne springa upp för en trappa när hon har bråttom till jobbet!!
Sen detta med att skylla på genetiken! Ja visst vi är alla olika och födda med olika förutsättningar, men om min mamma är tjock, är det för att hon har stoppat i sig en massa skit och jag som hennes barn har gått i samma fotspår och äter samma mat som henne? Nej... så kan de väl ändå inte vara, jag är nog bara född fet, och min kompis och hennes mamma som båda är smala, de är födda så. Att de tränar flera gånger i veckan och är noga med vad de äter, det har ingenting med saken att göra, de hade bara tur i genetikens spel.
Rensat
Men nu har jag nästan gjort allt jag kan. Imorn ska jag bara till mormor för att dumpa de godsaker som jag har i frysen. Och helt ärligt, jag är riktigt nervös för hur detta ska gå. Men tanken är väl att jag ska avgiftas.
Bye, bye (men nej, de åkte inte i sopporna, det hade jag inte hjärta att göra. De hamnade hos svärmor istället)
Min drog!
Jag försökte vara utan godis igår men jag mådde skit och kände mig så jälvla arg så snart såg jag till att ”fixa min drog”. Jag och syster åkte till mamma och jag sa att jag bara skulle in på affären och köpa alvedon. Jag plockade på mig en påse m&m:s och en påse riesen. Väl i kassan så tar det en evighet för tanten i kassan träffar någon hon känner. Kön växer sig lång och jag trampar otåligt! Vilka dyker sedan upp i entren och kommer in? Jo min syster och mamma! Jag får panik och plöjer mig genom kön och kastar godiset och alvedonen på närmsta plats och vänder om och går ut ur affären. Jag vet inte om dom såg något, det hela känns verkligen så pinsamt i efterhand. Hur som helst är jag arg och sur när jag kommer ut och mamma frågar ”- men får jag ingen kram?”. "- Jo det är klart du får, jag är bara så jävla sur, det tar ju sån jävla tid". Då informerar min syster mig om att vi kan gå till apoteket istället men jag säger att vi struntar i det och går o äter istället. Efter det gör jag ett nytt försök. Mamma och syster ska till en leksaksaffär och jag ser min chans. Jag smiter iväg och på samma plats som jag lämnade de i butiken ligger mina grejer. Så jag tar alltsammans och går direkt till kassan. Det går hur smidigt som helst. Resten av dagen kan jag hålla humöret eftersom jag vet att min drog finns nära till hands om behov uppstår!
AHHHHH!!
100 kg.... det är helt sjukt
Nytt år?
Både jag och min kille har misshandlat våra kroppas på sistone och det ger hemska resultat, både i kroppsvolym och psyke. Men jag tror faktiskt att vi vill ändra på det båda två nu. Vi väger väl närmare 100 kg båda två och det är varken vackert eller hälsosamt!
Men jag har insett att jag verkligen behöver hjälp! Jag klara inte detta själv, jag har stångat mig själv blodig alltför många gånger. Men jag har haft kontakt med sjukvården förr och det har inte fungerat! Jag vill inte vända mig dit igen!!! Då är det privata alternativ som gäller och vad säger min plånbok om det? Ja, inte skulle den bli så glad iaf! Men vi får se, jag undersöker olika möjligheter just nu.
Nytt år och nya tag... eller vad säger ni? :S
