En matmissbrukares kamp

Vart har jag tagit vägen? Det har varit väldigt tyst här på sistone.

 

Nu kommer dock en liten uppdatering.

 

Jag kan erkänna att vågen fortsätter uppåt och jag MÅSTE stoppa mig själv. Jag lever inte sunt! Jag är dock inte helt urspårad men vi äter godsaker varje kväll och frukostarna på helgerna är inte att leka med.

 

Nu till något annat. I torsdags gjorde jag ett test på sjukhuset. Något typ av sockerbelastningstest som man ska göra om man är gravid och överviktig. Då tog dom ett "stick i fingret" och sedan fick jag dricka någon läskigt "drink". Efter det skulle jag vila i två timmar och sedan tog det ett nytt "stick i fingret". Testet gick bra och jag hade bra resultat. Kvinnan som hjälpte mig var dock lite fundersam. Hon pratade som att jag visste vad det här var för typ av test och till slut frågade hon mig varför jag gjorde det här testet. Jag blev lite paff och svarade till slut - för att jag är tjock. Då såg hon förvånad ut och sa att det tyckte hon inte. Hon sa att de som brukar göra det här testet brukar vara betydligt större. Sedan sa hon att man iofs kan väga mer än man ser ut. Jag sa att jag var på precis på gränsen för att göra ett sådant här test så vi skulle göra ett för säkerhets skull. Nu känns det skönt att det är gjort och att allt såg bra ut. Det kändes även lite gulligt att hon sa sådär. Varje lite tillstymmelse till positiv kommentar värmer!

 

Nu till det här med att blogga. Ska jag verkligen fortsätta med det? Det känns lite som ett måste och då är det ju inte särskilt kul.... jag får fundera på hur jag vill göra.

Tusen tack för era kommentarer! Det värmer verkligen!

 

Idag kom en chef in till mig och pratade lite spontant och då kom det allt några tårar från mig. Jag kunde inte låta bli. Jag sa att jag tänker allt mer på att jag inte vill komma tillbaka efter föräldraledigheten. Jag sa att det inte är kul att gå till jobbet, att jag har svårt att sova på nätterna och att jag känner mig extra känslig. Det var faktiskt skönt att få ur mig det! Sen försökte hon väl mest vifta bort det men de spelar ingen roll, hon är lite speciell. Det var iaf skönt att få ur mig det.

 

Jag har även varit på ett läkarbesök som jag bävat för. Jag har haft en svampinfektion i 2 månader nu som jag inte blir av med (down under) och idag skulle jag få träffa en manlig läkare! Jag var livrädd! Både för att det var en man och för att jag var rädd att det skulle göra ont att undersöka! I väntrummet var ångesten rätt hög men när jag fick träffa honom och jag beskrev mina problem sa han "det behöver jag inte en se, jag skriver ut tabletter till dig". Tack gode guuuuud! När jag gick därifrån var jag så lättad. Både för att jag slapp undersökning och för att jag förmodligen äntligen blir av med den där infektionen.

 

Nu till veckans resulat. Vågen visar samma resulat som förra veckan så jag har varken gått upp eller ner i vikt. Det är ju inte helt bra men inte heller katastof! Jag måste fan få till lite motion! Ja.. och så även förbättra kosten en del...

 

 

Fy fan vad jag inte mår bra just nu! Jag vet inte riktigt vad problemet men jag är på gränsen till att bryta ihop! Idag har jag väl måndagsångest som vanligt men det är verkligen extra tungt idag! Imorse låg jag t.om. och tänkte och räknade på när jag skulle kunna få gå hem om jag säger upp mig idag. Sedan insåg jag att det inte är särskilt stor skillnad jämfört när jag ändå kan gå hem eftersom det kommer att vara dags att föda barn. Hur som helst vore det inte smart... men oj så lockande! Känslan av att gå in till chefen och säga orden...

 

Oavsett så vet jag inte vad som är vad. Det känns som att jag går lite på högvarv just nu. Jag kör fullt ös på alla fronter och trots att jag mår så dåligt över jobbet just nu har jag aldrig fått mer beröm! Kanske för att jag på något sätt lagt i en högre växel och ett skådespel för att överleva!? Jag känner mig samtidigt så psykiskt utpumpad och svag. Gråten är så nära (gråter i princip nu) och nästan varje torsdag när jag går hem för helgen gråter jag hela vägen till bilen och hela vägen hem. Det känns som att det är helt öppet rakt in i mitt innersta och jag kan inte stå emot alla känslor som väller över mig.

 

Beror det på graviditeten? Är det därför jag är extra känslig? Är det därför jag saknar motståndskraft? Jag vet inte. Jag vet bara att allt jag vill är att vara hemma med mitt barn. Jag vill inte vara här....

Jag har hur som helst inte tagit någon bild på vågen men jag kan skriva att den sa 94.4 kg! Alltså + 1,6 kg. Förhoppningsvis är det ganska lätt att rätta till men nu det tametusan svårt att bryta mönstret. Sötsuget är på stark återgång o jag har svårt att förmå mig själv att ta mig till gymmet. 

Men, men det är bara att kämpa på. Jag har en lång väg kvar av graviditeten så det är bara att kämpa!