En matmissbrukares kamp

Jag skäms men jag tänker vara ärlig

Före frukost och efter frukost...

Ibland kan jag känna någon typ av gemenskap med andra stora. Jag kan se dom och känna att vi delar något. Jag vet, det kanske är skumt. Men det finns faktiskt mycket som knyter oss samman.

Min mormor har alltid tyckt att det är roligt att hitta fysiska likheter mellan människor. Mina kusiner kunde vara lika olika idrottsstjärnor men jag var alltid lik någon tjockis. När jag var liten började det med att jag var lik Tjorven och sedan var det en stor tjej som var med i Nya tider. Var det någon idrottsstjärna jag var lik så var väl en kullstöterska från Ryssland.

Kanske var det inget illa menat men jag blev sårad. Jag ville inte vara lik någon bara för att den var tjock, som om alla tjocka ser likadana ut?!

Nu däremot är jag äldre och jag förstår mormor. Är man stor så får man så otroligt lika attribut. Något i ansiktet gör att jag ibland kan se mig själv i andra. Ibland är det kusligt likt med stora kinder, rund näsa, små ögon och dubbelhaka. Benen är ofta kobenta och man har en lite vaggande, gungande stil.

Det är hemskt, men det är sant, tjocka människor är ofta lika varandra.

Det känns som sagt svårare än någonsin att stå emot godiset!! Det är helt sjukt faktiskt! Så nu tar jag till ett av mina hemliga vapen. Jag vet inte hur effektivt det är men jag inbillar mig att det fungerar iaf.

Jag har insett jag nog inte har skrivit om min kompis som bor i en annan kommun och som har kommit i kontakt med en riktigt spännande insats. Hon lider nämligen av liknade problem som mig så till slut sökte hon hjälp. I kommunen informerade dom då om att dom ska starta en livsstilskurs där en grupp under en 2 års period ska följas åt och bit för bit göra förändringar. Jag tycker verkligen att det låter helt underbart!! Det var ett bra tag sen hon berättade detta för mig så jag kommer inte ihåg alla detaljer men det handlade inte om någon bantningsmetod eller att träna maniskt. Det handlade om att i små, små steg göra förändringar i sitt liv. T.ex. började man med att träna 1 gång i veckan i ett antal veckor och sen ökade man successivt. När det gällde ätandet var det samma sak, då började man också i små steg med en livsstilsförändring.

Kanske är jag lättlurad men någonstans tycker jag att detta låter otroligt sunt! Att ge sig själv tid och att ta ett litet steg i taget låter ju jättebra!! Men det är ju så många andra teorier som råder i samhället. Det är nolltolerans mot socker och kolhydrater och minst en timmes träning/dag. Jag erkänner verkligen att jag är fullkompligt förvirrad i mitt huvud just nu men jag har en plan. För mig är det just nu viktigt att jag överhuvudtaget äter frukost, lunch och middag. Jag lever lite efter good enough tänket. En middag bestående av köpta köttbullar och vanliga makaroner är bättre än en påse godis. Så är det bara och det är good enough!!

Någonstans så måste det faktiskt vara så att alla med en rejäl övervikt har problem med ätandet. Sen behöver det kanske inte vara kopplat till en massa känslor, det finns säkert de som bara är riktigt matglada och/eller kanske slöa (i den meningen att de är enklast att laga halvfabrikat och köpa hem pizza).

Det är faktiskt en knepig tanke när man tittar sig omkring och inser att alla dessa tjocka människor har problem. Det finns säkert massor med människor med diverse problem men det syns ju inte alltid på utsidan. För mig känns det jobbigt att min storlek faktiskt skriker – JAG KAN INTE KONTROLLERA MIG SJÄLV!

För sanningen är faktiskt att det krävs lite engagemang för att underhålla den här kroppshyddan. Jag ser ju ut såhär av en anledning = jag stoppar i mig mer än vad jag behöver. 

Sorgligt är vad det är.  

Vaknade och regn-blandad snö öste ner. Men vad gjorde det när jag börjar känna mig hemma på jobbet, jag fyller en funktion och har egna samtal. Och igår blev jag också officiellt ledare för en kör för utvecklingsstörda! Livet känns helt okej en dag som denna!!

Jag har ett dilemma. På lördag kommer en kompis till min stad och jag har inte träffat henne på evigheter och jag är rätt säker på att hon inte sett mig sen jag blev gigantiskt fet. Jag har undvikit henne förut när hon varit på besök men den här gången har jag sagt ja till att träffas och vi är några stycken som ska träffas hos en tjej på lördag. Men nu till mitt problem/dilemma. Jag vill ju inte gå dit! Visst det skulle kanske vara trevligt men jag känner mig så fruktansvärt obekväm i mig själv och min kropp så jag vill inte träffa henne! Hon är en snygg, smal tjej som säljer fina väskor och klockor i Sthlm och hon är ganska ytlig i sin natur. Och jag vet att hon och min andra kompis kommer att diskutera min storlek bakom min rygg och jag står inte ut med den tanken!! Därför skulle jag verkligen bara vilja smita från det hela. Problemet är bara att det skulle verkligen inte vara första gången jag gör det. Och vad skulle jag dra för dum lögn?

Ja, fan va det här är jobbigt. Visst det är mycket jag inte vill nu för tiden och det mesta som jag gör blir roligt iaf men det här vill jag verkligen inte! Jag vill bara gömma mig under en sten tills jag blir smal och inte komma ut fören dess!

Snacka om att jag kände mig som en riktig missbrukare igår när jag bestämt mig för att klara kvällen utan godis. Jag var helt rastlös, sjöng och hoppade på stället. Till slut kunde jag sätta mig vid datorn och läsa en massa bloggar! Allt för att hålla mig sysselsatt! Men nu har det gått ett dygn utan godis!

Nu när jag ska ha civila kläder på mig om dagarna så tänker jag på det här med att stora människor gärna klagar på vad det finns för kläder att välja på, man talar om tält och så vidare. Visserligen kanske jag inte är det största som går i ett par skor men jag upplever iaf inte att det ser ut på det viset. Nu för tiden så går jag ofta på de stora avdelningarna och jag tycker att det finns mycket att välja på. Sen vet jag inte om andra är ute efter andra typer av kläder men jag är av den åsikten att jag tycker man ska klä sig efter sina förutsättningar, framhäva det som är fint och dölja skavanker. Jag har massor med tajta kläder hemma i lådorna men jag använder inte något sådant nu när magen sticker ut åt alla håll och kanter. Sen är det olika beroende på hur man är formad också och vad man bär upp och är bekväm med. Själv är jag bara som en stor barbapappa och jag känner mig inte bekväm i tajta kläder.

Än så länge får det alltså bli lite luftigare toppar och koftor men förhoppningsvis ska det inte alltid vara så. Nu har jag iaf sytt in midjan i mina byxor i stl 48 och det kändes skönt. Det betyder ju faktiskt att stl 48 är för stort och det värmer lite.  Nu sitter iaf byxorna som en smäck!

Bjuder på en dagens!

Saker som hände igår...

Vi var fyra som skulle åka i en liten hiss så jag frågade, vad det var för maxvikt. Det var 500 kg och min kollega säger ”men det är ju ingen av oss som väger över 100 kg.” Mmm… tänkte jag.

Jag var på informationskväll igår och det serverades bulle. Jag tog en men ville så klart ha en till så i slutet av fikapausen står jag vid bullfatet och är på väg att ta en till. Då kommer det fram en fyrkantig liten kvinna och tar en hon med. Hon säger ”jag har redan tagit en”. Hon säger det sådär med glimten i ögat och jag utbrister, ”det har jag med”. Då inser jag vår bistra samhörighet.

På samma infokväll berättade en kvinna att den utrustning som brandmän har på sig väger 25 kg. Så hon förklarade att det är rätt tufft och tung att bära runt på. Då kom jag osökt att tänka på att jag faktiskt släpar runt på 25 kg extra varenda dag!

Idag var jag äntligen hos Cissi på ätstörningsmottagningen igen. Det var 3 veckor sen så jag hade laddat rätt rejält! Det resulterade i att jag hoppade från ämne till ämne och var smått osammanhängande. Men återigen har jag så jäkla svårt att återberätta vad vi sa!

Men vi pratade om oro och att jag är riktigt dålig på att hantera mina känslor. Mot slutet av samtalet blev det dock väldigt hett om öronen och tårarna började rinna. Bit för bit kröp det fram att jag känner mig rätt olycklig. Jag pratade om att jag "fått min mamma tillbaka" och att det borde ju minska mitt ätande! Det borde t.ex. vara nog att bara umgås med henne men jag vill ju ha både henne och godiset! Samtidigt har jag väl så jäkla höga krav på allt!  Jag har så svårt för begreppet good enough. Vad är det jag begär av livet egentligen?! Kan jag någonsin bli nöjd?

Tänk va mycket tankar man har. Och så mycket dumma tankar jag har! Jag tror tametusan att jag gör det så himla svårt för mig själv. Denna ständiga kamp som pågår i mitt huvud gör det nog väldigt svårt att få ro. Det pågår en ständig köpslagning och jag slits mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen kan jag tro att det ska bli ordning och jag tänker att nu ska jag nog kunna gå ner 5 kg tills jag ska på dop. Men redan nästa dag så havererar det och jag trycker i mig godis. Jag tror faktiskt att jag gör såna jäkla tankevurpor hela tiden som försvårar hela mitt liv!

Jag har svårt att leva här och nu, eller så är det jag gör… bara lever för stunden och skiter i framtiden. Fast det gör jag ju inte för jag mår ju skit inför framtiden och mitt ständigt ökande omfång!!

Nej fy va snurrigt! Jag ska till Cissi på ätstörningsmottagningen på måndag och då ska jag allt ta och diskutera detta problem.

Nu väntar en helt fylld av jobbiga utmaningar… vilket innebär en helg fylld av roliga planer med middagar och vänner… knepigt va? Tankevurpa

Igår kväll hade jag tänkt att äta något dumt. Jag skulle till mormor och tänkte, nu har jag min chans!! Men, jag lämnade plånboken hemma och gick ändå. Och det var ju bra. Men ändå känner jag mig inte så glad. Men vadå, hade jag tänkt att det skulle kännas som att jag vunnit vm-guld eller?

Jag var iaf på ett Bodybalancepass i tisdags. Det är en av de aktiviteter som jag har lovat mig själv att jag ska göra en gång/vecka! När jag var där så såg jag mig själv i spegeln och det var en hemsk syn, tanken som dyker upp är typ ”vem är människan i fatsuit”? Det är helt sjukt!! Mina bröst typ täcker mitt ansikte när lutar mig framåt. Men jag ska försöka att inte bara tänka negativa tankar. Bodybalance är faktiskt min grej och jag är smidig trots min storlek och jag har bra teknik. Jag älskar Bodybalance och jag tänker gå på det varje tisdag framöver och förhoppningsvis kommer jag att bli ännu bättre och kanske kommer jag efter en tid att kvävas lite mindre av mina gigantiska bröst.

Idag är det varit tungt, riktigt tungt. Ibland känner jag att en panikattack är nära och det är skrämmande. Jag är på jobbet nu och jag är lite dum som bloggar på jobbet men jag måste få ur mig detta!! Jag är verkligen inte i form idag och det är riktigt jobbigt att försöka jobba då. Jag känner att gråten är nära men samtidigt vill jag ju såklart hålla mig samman eftersom jag är på mitt nya jobb. Tyvärr kommer det inte att bli många knop gjorda idag men så får det bli, alla har en dålig dag ibland. Men jag har några teorier kring livet och varför det är som det är…

Ibland tror jag på en högre makt som kan ändra på saker och ting. Framför allt så hopps jag på en högre makt! För någonstans är det ju faktiskt så att jag inte orkar/har kraft nog att göra saker som jag borde göra, stora som små. Samtidigt kan jag fråga mig själv, är jag bara slö, slapp och likgiltig eller vill jag faktiskt inte förändra mitt liv? En annan synvinkel är detta med ”offerkoftan”. Tycker jag om att må dåligt, är det något jag strävar efter, att sitta ensam och titta ut genom fönstret och drömma om hur mycket grönare gräset är på andra sidan.

Men det händer faktiskt ibland, att det känns som att någon är nära, att någon lägger sin hand på min axel och säger att allt kommer att bli bra. Kanske är det inbillning men det värmer iaf , det skickar till och med en behaglig rysning genom hela kroppen.

Igår hände det faktiskt något fantastiskt! Helt plötsligt fick jag en ingivelse och skickade iväg ett sms till en kompis och frågade om hon ville följa med ut och gå. Det ville hon så vi gav oss iväg och det blev en rejäl promenad! Och tänk va skönt det var, det var skönt att få gå av sig en massa oro och rastlöshet och så var det skönt att bara få prata och umgås med någon.

Däremot så märkte jag att min mage inte var helt nöjd med promenaden, det rumlade runt rätt ordentligt. Hur som helst så inser jag att mitt beteende verkligen sätter sina spår fysiskt. Ja och då menar jag inte bara att jag blir tjock. Jag är trött och slö och min mage är måttligt nöjd. Jag har en ganska snäll mage annars men hetsätandet sätter sina spår.

Men nu går vi mot en påskhelg och det är faktiskt en högtid som ger mig rätt mycket ångest. För är det något som hör påsken till så är det väl godis i stora lass! Jag älskar ju påskägg, fullkomligt älskar det!!

Så hur kommer det att bli i påsk? Den som lever får se

Bjuder på en dagens också, strumporna kanske är så snygga till, men va tusan jag har ju skor på mig hela dagarna.