En matmissbrukares kamp

Jävlar va jag har kämpat ikväll, eller nej, jag har kämpar hela dagen! Jag har varit så jäkla chokladsugen att jag knappt kunnat kontrollera mig själv! Jag har kommit på mig själv med att sitta och tänka på godsaker när jag haft samtal med mina klienter! Helt sjukt säger jag bara! Jag satt på kontoret till kl 20 eftersom jag hade så mycket att göra och hela min kropp skrek efter kärlek, trygghet och lugn (=godis).

MEN! Jag klarade det! Nu är jag hemma och jag är inte ätit något onyttigt! Jag har skött dagen exemplariskt! Jag kan faktiskt knappt tro det är sant för egentligen ville jag inte så emot, hela jag ville ju äta något men av någon anledning blev det inte så. Kanske är det för att jag ska på träffa på gymmet imorn.

Jag kan bli vacker igen!! (jag ber om ursäkt för hysterin men detta är faktiskt ytterst ovanligt)!

Det enda sättet att bevara sin hälsa är att äta det man inte vill,
dricka det man inte tycker om och göra det man helst vill slippa.

Jahapp, en dag sen, jag ber om ursäkt för det men här kommer den bittra sanningen. Ni kan ju jämföra detta med mitt resultat från oktober. Ja... ord kan inte uttrycka eländet.

Nytt och gammalt resultat. Ett förtydligande bara, jag har alltså gått upp 12 kg! + inte -... tyvärr

Allting är svårt innan det är enkelt

Jag tänker ofta på något som en av mina lärare sa under utbildningen. Det var ungefär. "det du irriterar dig på hos andra speglar något inom dig själv som du inte tycker om". Jag tror verkligen att det är så sant och igår fick jag själv känna på det.

Jag läste ett inlägg hos Ztorzillen  och förmodligen kände jag mig lite träffad. Det handlade om att hon tänker ta uppehåll från negativa bloggar.

Som sagt kände jag mig nog lite träffad och då kände jag mig irriterad. Kanske var det för att jag önskar att mitt liv var lite ljusare. Men samtidigt så är detta min blogg och jag skriver ju inte om allt som händer i mitt liv. Det blir ett utplock av allt som händer och det är den plats där jag tillåter mig att spy ut allt som jag inte kan berätta för andra.

Men vilka typer av bloggar som man gillar att läsa beror säkert på vart man själv befinner sig. Själv mår jag väl sådär så då undviker jag superlyckade bloggare. Fast... va det innebär är väl en deffinitionsfråga. Om jag tänker efter så har jag nog inte läst särskillt många bloggar där allt är guld och gröna skogar.

Så nej, nu ska jag sluta känna mig träffad, det är väl så typiskt mig att ta på mig skuld och känna mig träffad. Den där offerkoftan är nog lite allför populär i min garderob. 

 

Hemkommen från en snabbtur till Stockholm. Det har varit jättetrevligt men idag var vi i Nacka Forum och det var en tuff upplevelse. Men vi börjar med det roliga. En gammal kompis till mig jobbar i en butik där så jag hade bestämt att jag skulle köpa en klocka av henne. Hon hjälpte mig och jag hittade en helt underbar klocka!! För övrigt är hon så otroligt snäll och go så jag måste se till att hålla bättre kontakt med henne. Det gäller att ta vara på de bra människorna i sitt liv!!

Men nu till det tråkiga. Shit va stor jag är!!! Är det en överraskning? Ja, man skulle kunna tro det. Men jag blir helt ärligt typ förvånad när jag ser mig själv i speglarna i butikerna. Jag har tappat konceptet helt. Precis som man kan gå ner i vikt och tro att man fortfarande är stor så kan man gå upp i vikt och inte förstå hur stor man blivit!

Jag funderade iaf över om jag skulle köpa ett par svarta byxor för jag har bara ett par men så tänkte jag den gamla vanliga tanken "jag ska ändå inte vara såhär stor". När vi ska åka därifrån så sätter jag mig i bilen och plötsligt hörs ett illvrål!! Och vad kan det vara tror ni? Jo jag som skriker ut i högan sky när mina byxor spricker... ja, så nu står jag helt utan svarta byxor. Eller nej, jag har massor med svarta byxor men inga som jag kommer i.

Fin klocka och trasiga byxor

Återigen känner jag ett stort behov av att ligga under sten tills jag blir frisk och smal. För det är så jäkla svårt för mig att sköta mig när jag vet att det händer saker. Ja, visst det är helt idiotiskt men som nu, när jag har vetat att jag ska till Stockholm ikväll och gå ut och äta så har jag typ tillåtit mig själv att äta ”inför” detta. Jag bara släpper och släpper mer på disciplinen och lagom tills idag när jag ska åka så är jag totalt urspårad. Ibland kan det bli tvärtom, att jag skärper mig tills jag ska göra något för jag vill må bra och iaf känna mig lite tajtare. Men tyvärr har den disciplinen minskat avsevärt.

Ytterligare ett problem är att jag alltid hoppas att livet ska bli så stabilt, fyrkantigt och förutsägbart så att jag ska få de bästa möjligheterna att sköta mig. Jag tänker hela tiden ”men efter det här” Men de kommer ju aldrig att hända! Livet är ovisst och så är det!! Till och med under en sten kan det hända grejer! Jag måste kunna ta en dag i taget, eller nej, en måltid i taget och kämpa järnet för att göra goda val.

Ja för övrigt har jag iaf roat mig med att göra mina naglar lite fina igår. Egentligen borde jag försöka hålla mig sysselsatt så jag avleder tankarna från ätande. Problemet är bara att jag då äter och gör naglar samtidigt. Jag stoppar ner min dammiga hand full av nagellack i godispåsen och gräver runt! Fräscht? Inte mycket.

När jag är i en butik för att handla något onyttigt så känner jag mig så otroligt smutsig, äcklig och hemsk. Jag smyger omkring i butiken och vill inte att någon ska se vad jag stoppar i min korg. Jag håller även gärna lite koll så att det är lugnt vid godishyllan innan jag går dit och väljer och vrakar.

Därför är jag rätt uppmärksam på vad som händer kring godishyllorna och det är så sorgligt när jag ser stora tjejer som liksom jag går loss i godishyllorna! En gång såg jag en ganska ung tjej som stod där och valde flera olika chokladkakor med omsorg. Hon var nog inte mer än 13 år och var redan rejält rund. En annan gång såg jag en riktigt stor tjej som stod med sin mamma och diskuterade vilken chokladkaka hon skulle köpa. Tjejen var kanske i 25 års åldern hon beklagade sig över att de inte hade ”den, den och den chokladkakan”.

I de lägena tittar jag verkligen på tjejerna med båda sorg och ilska. Jag vill ju bara gå fram och varsamt ta chokladen ifrån för att sedan skrika sluta ”med det här, det är inte bra för dig!!”

Men frågan är, varför gör jag inte det mot mig själv istället? Varför lägger jag inte försiktigt tillbaka chokladen i hyllan och skriker åt mig själv i mitt eget huvud att sluta eftersom det inte är bra för mig?

Egentligen vill jag inte under några omständigheter visa denna bild men samtidigt är det verkligheten och jag MÅSTE se den!

När vi var i Borås fanns det såna där stora bra speglar på hotellet och det blir alltid en obehaglig uppenbarelse när jag verkligen ser hur jag ser ut. Hemma har vi faktiskt lite dåligt med speglar och det är nog egentligen väldigt dumt!

Hur som helst, tillbaka till bilden. Jag hatar verkligen att jag blivit ett sånt jäkla hängbukssvin! Finns det hopp för denna mage? Förut har ändå magen varit under kontroll men både åren och gravitationskraften tar väl ut sin rätt.

Jag bara önskar att jag kan få visa upp före och efter bilder på detta en dag…

Dagen har inte gått optimalt MEN jag har faktiskt inte ätit något onyttigt ikväll! Ingen hetsätning så långt ögat kan nå och jag försöker att vara stolt! Jag försöker att ge mig en "bra kämpat dunk" i ryggen!

Jag gick även på kören och det var också bra! Jag hade kul och tjejen som jag inte gillar var inte där!! Tack för det, det gjorde hela min tillvaro lite bättre.

Ikväll blev det iaf lite skyr, kesella, vanilpulver, hallon och blåbär. Jag gillar ju skyr men egentligen är väl det inte alls nyttigt och jäkligt dyrt också. Så jag blandar iaf upp de med kesella och vaniljpulver. Kanske kan jag en dag vänja mig vid att bara äta kesella och vaniljpulver...

Det är så tungt (i dubbel bemärkelse) när man ställer sig på vågen och får besket att man gått upp 2,6 kg sedan i fredags. På ett sätt kan jag inte tro att det är möjligt men samtidigt så står ju summan mitt framför ögonen på mig.

Men jag känner mig så jäkla värdelös. Jag gör verkligen det. Jag blir så besviken på mig själv för att jag inte klarar saker som jag borde. Jag kan inte förstå hur det är möjligt att jag på kvällen bestämmer mig för att "imorn ska jag upp och gå ut en morgonpromenad" och sen när klockan ringer går jag inte ut?! Och hur kan jag bestämma mig för att" idag ska jag inte äta godis" och sen när det blir kväll styr jag kosan mot affären.

JAG FÖRSTÅR INTE, JAG FÖRSTÅR INTE, JAG FÖRSTÅR INTE.

Men jag vet att det är upp till mig! Jag är den enda som kan göra det! Men jag tänker inte dra till med någon klämkäck kommentar om att "nu ska det bli ändring på de" för jag vet ju att det inte kommer att hända!!

Så vad göra jag?! Jo jag säger som en klient sa till mig igår, "jag överlever".

Dagens jävla sanning

Jag ska erkänna att jag var typ medvetslös imorse så jag glömde vågen igen! Det blev en jättelång dag igår och jag har fortfarande inte återhämtat mig! Men jag hoppas, eller nej det gör jag inte egentligen för jag vill inte veta men jag ska försöka att komma ihåg och ställa mig på vågen imorn.

För övrigt så pratade jag med Cissi på ätstörningsmottagningen igår och vi bokade in en ny tid. Jag blev tvungen att avboka den förra för det kom jobb emellan men nu fick jag ingen tid fören 23/5!! Det känns inte alls bra! Jag har verkligen ett behov av henne och jag är rädd för att hon ska tycka att det får "räcka" nu!! För det gör det inte!! Det räcker inte, jag måste få mer hjälp!!

Något tung kom över mig.

I helgen ska vi på hotellweekend och gå på dop. Det blir altså hotellfrukost, middag på Jensens Bofhus (där jag redan ser fram emot glassbuffén). En av mina andra laster finns också i den staden, butiken Hemmakväll.

Vågen visade 99,8 kg imorse och jag vet att jag kommer att vara över 100 kg igen efter helgen. Det känns tungt, jävligt tungt. Och så hör jag orden "gör kloka val i helgen så ska du se att det bra". Men AAHHH, jag vill ju inte det! Just nu vill jag bara vräka i mig allt jag kan! Fan, och så måste jag till mormor innan jag åker också. Jag har ett fullspäckat schema och har inte alls lust att gå hem till henne!

Just nu vill jag bara gå hem, hem, hem! Men vad skulle jag göra där? Gömma mig under täcket tills allt känns bra igen? Tror inte det va!

Suck och pust, paniken är nära.

För ett tag sen såg jag en tjej som stod och väntade på bussen. Hon var väldigt överviktigt och satt avslappnat på en stenmur. Hon gjorde ingen ansats till att skyla magen utan satt där lugnt och väntade. Jag tänkte i mitt stilla sinne att hade det varit jag hade jag nog tänkt på att fluffa till tröjan lite över magen eller se till att jackan täckte lite. Men man kan ju inte alltid utgå ifrån sig själv. Bara för att jag skäms och mår pyton över min övervikt betyder det ju inte att andra gör det.

Men jag frågar mig gärna, hur mår andra överviktiga? Finns det lyckliga överviktiga människor? Kanske är det så att övervikten inte är det primära i deras liv men det måste ju ändå påverka livet på så många plan!

Så frågan är, drömmer alla överviktiga om att vara mindre? Den här tjejen vill det iaf!

Efter att jag publicerat förra inlägget med orden "skitsamma om jag bara går ner 2 kg" så insåg jag snart att 2 kg på 17 dagar är väldigt mycket för mig. Varje dag är ju en kamp för att klara mig utan godis!

Men, men jag ska försöka iaf och idag när jag kom hem så satte jag mig på cykeln en stund. Idag är dock inte kämparandan på topp för mig mage är som värsta ballongen!! Jag vet inte vad det beror på men jag gillar det inte!!

För övrigt så fick jag en fråga om hur lång jag är och jag är 167 till mina 100,5 kg.