En matmissbrukares kamp

Idag tog jag mig faktiskt till Viktväktarna för en vägning. Det var inte så roligt, + 1 kg. Nu väger jag alltså 92,4 kg. Jag är visserligen inte tillbaka på min startvikt så jag ska väl vara nöjd. Själva mötet handlade om mål så jag bestämde mig för att stanna kvar. Det här med mål är nämligen verkligen inte min grej. Men hon pratade på om att ha mätbara och realistiska mål. Hon berättade om sin son som satt som mål att springa maraton och hans väg fram till loppet. Jag funderade över min egen situation när jag anmälde mig till Tjejvasan... det var ju inte direkt så att det fungerade speciellt bra som mål... Mål är fan inte min grej.

När jag kom hem berättade jag för min kompis att jag bara kommer att kunna väga mig nästa vecka och sen blir det inte på 2 veckor för då är jag hemma. Hon sa att det skulle bara peppa henne ännu mer för att få ett bra resulat! Hon skulle minsann gå ner så mycket som möjligt under dom veckorna. Jag sa att jag förstår hennes tanke. När jag började med min viktminskning så var jag otroligt peppad och diciplinerad! Men nu är det ungefär som att jag "bantat" enda sen dess och det finns ingen motivation och kämparglöd! Den har lixom tagit slut. För mitt inre fortsatte sedan diskussionen och jag kom fram till att jag är så besviken på mig själv! Jag klara inte ett enda jävla mål jag sätter upp för mig själv så varför skulle jag sätta upp några?!?!