En matmissbrukares kamp

Jag har tänkt på en sak. När jag träffade min PT pratade vi om allt mellan himmel och jord och jag kom ofta in på mina vänner. När jag pratade om dom insåg jag att dom flesta av mina vänner är överviktiga! Just nu är vi tre stycken som verkligen kämpar mot vår övervikt och en annan vän har gått ner MASSOR i vikt och försöker nu bli av med de sista kilona.

Är det här något att fundera över? Jag vet inte, det är väl strunt samma att jag har överviktiga vänner men är det så att jag ”dras” till andra med samma problematik? Jag kan erkänna att det är jobbigt att umgås med mina smala vänner för… ja varför? Kanske för att jag känner mig mindervärdig, som att jag är en dålig människa? De har en helt annan utseendefixering tycker jag. När jag träffar dem ser jag alltid till att vara välklädd och sminkad. Dom kan vara osminkade i jeans och t-shirt och ändå se fantastiska ut. Med andra överviktiga känner jag att jag kan vara mer avslappnad och inte oroa mig för att magen putar ut.

Så skulle jag inte vilja vara vän med överviktiga om jag blev smal då? Vilken fruktansvärd tanke! De av mina vänner som är överviktiga är faktiskt mina närmsta vänner och de har fantastiska personligheter och egenskaper. De är varma och mänskliga och jag vill ha dom i mitt liv för alltid och det har INTETING med den eventuella övervikten att göra!

Nu tycker jag att det är dags att sammanfatta mina tankar om den här tiden.

 

Jag måste säga att det verkligen har fungerat mycket bra för mig att fota min mat och träffas en gång i veckan med min PT. Det har gått lättare än vad jag någonsin kunnat ana! Kanske är det för att jag har ganska mycket prestige i mig och jag vill inte vara en "förlorare" i hennes ögon. Kanske har pengarna spelat in litegrann också, ca 600 kr/vecka och då kan jag ju inte gå + på vågen varje vecka, det vore inte oacceptabellt i mina ögon. Jag hade inte haft samvete att fortsätta om det varit så.

 

Men det gäller att man är ärlig! Eller är ärlig om att man inte är ärlig. Jag la upp ett stort rött kryss när jag haft en dålig kväll ibland och skrev att jag inte ville fota men oftast skrev jag vad jag ätit istället. Sedan är det viktigt att man gör detta med en människa som man känner sig absolut bekväm med! Det är ett samspel och man måste vara trygg för att vilja och orka genomföra något liknande!

 

För er som inte har koll på vad jag har gjort så har jag haft hjälp av en PT som följt mig på ett instagramkonto där jag lagt upp alla mina måltider. Hon har kommenterat då och då och sedan har vi träffats 30 min varje vecka för vägning och samtal om hur veckan varit och mål och tankar inför nästa vecka.

 

Jag rekommenderar verkligen alla som har den ekonomiska möjligheten att ge ett sådant här upplägg en chans. Alltså om ni har en liknande problematik som mig. Visserligen är det väl lite tidigt att "ropa hej" innnan jag vet hur jag klarar mig själv men det känns ändå som att jag insett att det är möjligt att "sköta sig". Tidigare har mitt behov av att äta sötsaker varit så starkt att jag kunnat göra nästan vad som helst! Jag har varit arg på mitt barn när han inte kunnat somna, detta för att jag hellre ville gå och äta godis. Jag vet! Förlåt min älskade unge! Jag vet att det är sjukt!

 

Jag tror aldrig att jag kommer bli en "smal" människa eller normalviktig enligt bmi men för mig vill jag att det ska vara rimligt. Jag vill ha ett mer sunt sätt att se på ätandet i alla dess former. Jag vill kunna handla kläder på den vanliga avdelningen i en butik och jag vill inte att min vikt ska hindra mig från att göra något som jag vill mer mitt liv!

 

Det är kanske dags att jag berättar för er. Jag har nämligen haft en liten hemlighet. Jag har visserligen inte haft den särskilt länge men jag behövde smälta det först själv innan jag kände mig redo att dela med mig. JAG ÄR GRAVID! Det känns så underligt, trots att jag varit gravid förut så är det svårt att förstå. Jag är bara i vecka 7 så det är nästan inga som vet om det men självklart vill jag dela det med er!

 

Det finns så mycket att skriva om så jag vet inte var jag ska börja. Samtidigt är det svårt med vad man ska skriva eftersom jag vill vara respekfull mot andra. Jag och en vän pratade om det idag, hon har en vän som har lyckats få en dotter med IVF och kämpar nu för att få ett syskon. Hon tycker att det är jobbigt att alla omkring henne blir gravida på nytt och min kompis tyckte att det var jobbigt att berätta för henne att hon var gravid igen. Det känns som att det är sååå vanligt att människor har svårt att få barn idag och det gör att det finns otroligt många "tår att trampa på".

 

Jag ska fundera lite över vad det är jag vill dela med mig av och göra ett val. Samtidigt känner jag att jag har rätt till mina känslor och tankar, speciellt i min egen blogg. Det finns redan mycket som jag vill prata om, just med tanke på graviditeten, min övervikt och min ätstörning men det får komma tids nog.

 

Just nu är jag iaf jätteglad, det är obeskrivligt häftig och jag hoppas att allt går vägen så att den som vill följa mig på vägen genom graviditeten får göra det!

 

 

Jag säger inte att det är rätt att behandla överviktiga illa och jag tycker att man ska må bra, både i och med sig själv. Men! Jag väger straxt under 100 kg och jag har flera fysiska problem på grund av min vikt!

 

- Jag kan inte gå i klackar för mina fötter orkar inte bära min kropp.

- Jag kan inte hitta behår som är både funktionella och ger en snygg byst.

- Jag kan inte hitta byxor som sitter snyggt och skönt.

- Jag får skavsår mellan benen på grund av mina lår.

- Jag har svårt att vara på golvet och leka med mitt barn.

 

Det var bara några problem som jag kom på spontant men det finns mycket mer att ta av!!

 

Jag tror att människor är olika och att vissa har anlag för att bli fetare än andra men... jag vill säga men och komma med massor med argument för att det är sunt att vara sjukligt överviktig men hur jag än tänker så känns det fel.

 

Men jag kan inte låta bli att undra. Finns det feta människor som lever ett i övrigt "sunt" liv? Usch nu känner jag att jag trampar på massor med ömma tår men jag har ju ätit mig till den här kroppen och jag har fortsatt att ha ett stillasittande liv där jag har ätit osunt för att "underhålla" den.

 

Handlar sjuklig fetma bara om att vi är olika och innebär det att vissa bara "dragit tjockislotten"?

 

För övrigt gillar jag verkligen podden! Jag kan inte längta nog tills avsnitten dyker upp i slutet av varje månad! De säger mycket klokt men just begreppet "fat acceptance" har jag svårt för.

 

Två dagar har gått utan att jag fotat varenda måltid. Det har känns väldigt underligt. Jag har varit så van att tänka på att jag lägger upp maten lite snyggt och att jag kanske fotar ett ägg som spruckit från andra sidan så att det inte syns.

 

Första dagen gick över all förväntan! Jag hade en bra känsla i kroppen och när jag jobbade över på kvällen klarade jag mig utan att smita iväg till "kiosken" och köpa choklad. Jag blev förvånad över mig själv faktiskt och inte ens kunde jag skryta för min PT om det!

 

Den här dagen har det varit lite värre. Allt gick bra fram till middagen. Då tog jag en skål med chili och skulle hem till min syster som fått sitt nya hus. På vägen fick vi order om att köpa vaniljsås för hon hade bakat en paj. Jag kände bara NEJ jag vill inte. Min kille fick gå in i butiken och han köpte såklart en baugette för det skulle man tydligen ha till chili, men inte nog med det! Han kommer ut med en chockladbit och säger - "den här ska vi dela på för jag har så lågt blodsocker". Jag älskar ju chocklad så en del i mig blir jättelycklig men en annan så besviken. Dessa kalorier är det som sätter stopp för min viktminskning! På kvällen blev det en bit paj, en större bit än det borde ha blivit. Jag känner mig besviken på mig själv för jag vill ju sköta mig bra nu! Imorgon har jag nämligen planerat att jag få äta något litet gott på kvällen för jag och skrutten är själv hemma hela helgen och jag ska sitta i soffan och titta på något riktigt tjejigt! Då hade det ju känts bra i magen om jag visste att jag skött mig fram tills dess!

 

Men, men dagen går inte att ta tillbaka. Det är en droppe i havet, det gäller att göra kloka och genomtänkta val varje dag så upp på hästen igen bara!

 

Så här har en dag kunnat se ut på mitt instagramkonto.

 

Usch va dålig jag är på att uppdatera!

 

I slutet på förra veckan var jag verkligen på G! Jag tränade torsdag och fredag. Lördag gick jag en skogspromenad med en vän och det tog 1 tim och 30 min efter det cyklade jag hem. Jag var så nöjd!

 

Sedan var det dags för tillställningar. Jag laddade lite inför det genom att röra på mig extra och äta riktigt bra. Men hur ska man förbereda sig? Jag kände mig jättenöjd med min plan men nej, det gick inge vidare. Jag tänkte inte dricka och då erbjöd jag mig att skjutsa hem våra vänner som skulle komma till oss på lördagskvällen. När vi väl hämtar dom vill min vän dricka och säger att de kan ta taxi hem. Jag är inte sen att hänga på. Sedan ska vi handla snacks och efterrätt tillsammans. Jag lägger inte in några önskemål och de väljer sådant som jag inte riktigt gillar och jag blir såklart jättenöjd! Sedan säger min vän att hon har godis med sig...

 

Vi äter iaf sushi och det känns ju bra. Sedan slinker det ner två glas rosé, godis och salta pinnar.

 

Dagen efter är det kalas hos min pappa och jag vet att det ska serveras smörgåstårta. Jag tar en liten bit och känner mig nöjd. Sedan bjuds det på fika och jag ja, jag tar två havrekakor och fyra chockladfingers. Hemma blir det en bra middag men sedan är jag så jävla sugen på något! Jag tänker att det inte finns något och räknar minuterna tills jag får gå och lägga mig. Sedan kommer min kille på att det finns lite glass i frysen. Det hade jag helt förträngt men jag blir ju sååå glad.

 

Imorse ställer jag mig på vågen. I fredags sa den 100,3 kg och idag sa den 101 kg. Imorgon är det invägning igen och jag är så besviken på mig själv. Jag var ju så på gång! Är det meningen att jag ska vara inlåst hemma och inte göra något?

 

 

En riktigt jäkla bra vecka är slut! Jag är sjukt nöjd över min insats och jag tror att det kommer att visa sig på vågen. Jag har ju sagt till min tränare att jag ska försöka att inte väga mig varje dag och det har jag faktiskt inte gjort... men jag har vägt mig ett par gånger. Igår var jag på riktigt dåligt humör men efter en lång promenad kändes det bättre så då tillät jag mig att snegla på vågen. Då sa den 101,6! JIPPIE! Problemet var bara att den sa 101,6 imorse också. Men ändå, är det resultatet på vågen imorgon så har jag en viktminskning på - 0,9 kg och det är helt okej!

 

Nu till något annat. Min kille har inte vetat att jag "dragit igång" med min PT igen. Jag försökte berätta för honom en morgon och då vräkte han ur sig "du betalar inte någon jävla PT för att följa dig på instagram". Då hade jag inte lust att prata om saken mer. För övrigt så vet jag att min karl inte är den charmigaste när han är på det humöret men jo, jag tror han sa så. Nu har han väl förstått att något pågår och frågade rakt ut. Då berättade jag motvilligt. Han blev mest sur för att jag inte berättat för honom och inte för att det är så dyrt. Han har väl också kommit till insikt med att alla sätt är nödvändiga för att jag ska bli "frisk".

 

Har för övrigt varit på min morgonyoga nu! Ville bara skryta lite ;)

Imorgon ska jag till en kompis och vi ska ut o äta. Lite nervöst och jag är orolig för vågen som just nu är på min sida. Men jag ska försöka att inte balla ur utan hitta tillbaka till banan fort! 

Idag har jag varit ledig och jag har haft fullt upp hemma. Jag har insett hur mycket tid jag har när inte all "egen tid" går åt till att trycka i mig sötsaker. Tänk om min PT hade sett hur jag har levt under vissa perioder , hon skulle bli förfärad! Det hade också varit intressant att veta vilka pengar jag la på sötsaker. Jag tror fan inte att det är så mycket mindre än vad jag lägger på min PT varje vecka (1 pt-tim ca 500 kr).  

Nu är det helg och det är tufft. Jag var hos min morbor idag och de dukade fram ett stort fikafat. Jag tackade nej och det var ingen som ifrågasatte det så det var skönt. Men jag skulle verkligen vilja äta något gott nu!!

 

Igår skrev jag på instagram att jag kände mig lite orolig inför helgen eftersom jag skulle ut och äta med min mamma igår och imorgon är det kalas. Ni ser nedan vad min tränare skrev och jag känner mig lite bitter!!

 

 

Är jag dum som blir sur över det här? Jag tänker säga till henne på tisdag att det här inte var min plan. Kanske bad jag om att hon skulle styra mig eftersom jag skrev som jag gjorde i fredags men jag är inte så stark som hon tycker att jag ska vara och framförallt vill jag inte vara så stark!

Tack för alla kommentarer i mitt tidigare inlägg. Det var intressant att höra att flera av hade lite samma "tänk" som jag!! Något som jag funderade över var dock vilka begrepp jag använder mig av.

 

Jag vet inte hur pålästa ni är därute eller hur mycket ni bryr om olika benämingar men jag använder mig endel av begreppet hetsätning. Förut har jag nog använt det i sin rätta benämning, alltså att man intar stora mängder mat eller annat ätbart på kort tid. Jag har nog aldrig riktigt hetsätit mat utan det är godiset som är min svaga punkt. Jag kan överäta mat, absolut men inte på samma sätt som jag kan/kunde gå loss på godis. Tidigare kunde jag åka till tre olika butiker bara för att få tag i allt godis jag ville ha. Anledningen till att jag gick till flera butiker var också för att jag skämdes för att jag handlade så mycket godis. Idag har man ju lite kommit ifrån det problemet på grund av shop express och liknande tjänster.

 

Hur som helst så gör jag inte så längre. Det händer mycket sällan att jag går loss så hårt. Tack för det!!

 

Frågan är vad man ska kalla det jag numera sysslar med. T.ex. trycker i mig en halv sats med kladdkaksmet ibland. Det är ju inte normalt men det är kanske inte hetsätning heller.

 

T.ex. man mår dåligt, känner att livet är värdelöst, man köper godis för att döva smärtan. Det känns bättre en liten stund och sedan kommer ångesten tillbaka som en boomerang.

 

För mig är det nämligen inte riktigt så. Anledningen till att jag äter kan vara precis vad som helst och ingenting. Men det är inte riktigt det jag vill reda i nu. Jag undrar som sagt vad som händer när ni hetsäter och efteråt? När jag gick hos min kontakt på ätstörningsmottagningen sa hon ungefär "efter att man hetsätit får man ännu mer ångest". Men så är det inte för mig! När jag äter känner jag mig pigg och motiverad! I samma sekund som jag trycker munnen full av godis tänker jag på hur jag ska till gymmet imorgon. Jag tänker att från och med nu kommer jag att vara stark, jag kommer att fixa det här. Helt vrickat, både tankesättet att något magiskt från och med nu ska göra att jag klarar av att stå emot godsakerna och kommer att ta mig till gymmet. Men det känns även underligt att jag inte får ångest. Jag mår inte dåligt över att jag tryckt i min massor med godis en kväll. Det är som glömt och förlåtet för från och med nu är jag starkare! Vilket aldrig är sant för dagen efter står jag på affären med nya godispåsar i handen och sedan samma visa igen, jag trycker i min nya godispåsar och är övertygad om att jag är lika stark och motiverad igen!

 

Snälla, berätta hur det är för er?

 

Har det här blivit ännu ett stört mönster. Mår jag bra av känslan att motivation och styrka? Är godiset och dessa känslor ett sätt att döva den egentliga ångesten?