En matmissbrukares kamp

Resultatet denna vecka - 0,3 kg. Det har gått ännu en vecka där jag inte mått något bra. Jag låg hemma raklång i tre dagar förra veckan eftersom jag hade så ont i magen. Jag kollade ju upp att allt var bra med "bebismagen" och ställde sedan en egen diagnos, magkatarr. Det är förmodligen inte sant för symtomen har förändrats under veckan och jag vet inte vad som är fel på mig. Min kille är arg för att jag inte söker hjälp men jag söker fan inte för diffusa magproblem! Sedan är det faktiskt en möjlighet att det helt enkelt bara är graviditeten som gör mig sån här...

 

Men jag vet inte, jag är så grymt svullen om magen och jag är öm. Jag har jättesvårt att vara framåtlutat och jag mår bäst av att ligga eller stå. I fredags mådde jag mycket bättre och jag tänkte att - nu är det över, nu jäklar vänder det! Från och med nu kommer allt att bli bra! Eller INTE!! Magen ballade ur dagen efter och jag fick springa på toaletten i 24 tim. Det var inte superilla men ändå, det var inte normalt. Kanske var det något jag ätit, jag vet inte men återigen blev jag så besviken på min kropp.

 

Nu kämpar jag faktiskt bara för att ta mig igenom varje dag. Idag gick jag tillbaka till jobbet men jag känner ett grymt motstånd. Jag kan inte sätta fingret på det men jag börjar fundera på vad som är psykiskt och vad som är fysiskt i det här! Jag känner ett grymt motstånd till jobbet som jag inte brukar göra! Det känns som att jag inte har någon energi att göra ett bra jobb!

 

Imorgon ska jag iaf träffa en barnmorska för ett första samtal och det känns skönt. Det är en början iaf och jag kan dela med mig av mina känslor. Kanske har jag blivit psykiskt nedbruten av att ha kännt mig fysiskt nedbruten en lång tid. Min kollega berättade för mig att folk har väldigt svårt att förstå när man mår dåligt och är gravid. Man ska ju vara lycklig och tacksam. Jag la till att så var jag mot henne när hon klagade tidigare. O ja, så var det sannerligen. Nu tänker jag annorlunda.... Men det var verkligen inte såhär i min förra graviditet. Då svävade jag på små moln och var lycklig. Nu känns det helt annorlunda! Och ja, jag känner mig grymt otacksam just nu. Något i mig skriker att något är fel!! Frågan är vad och på vilket sätt....

 

Det är kanske dags att jag berättar för er. Jag har nämligen haft en liten hemlighet. Jag har visserligen inte haft den särskilt länge men jag behövde smälta det först själv innan jag kände mig redo att dela med mig. JAG ÄR GRAVID! Det känns så underligt, trots att jag varit gravid förut så är det svårt att förstå. Jag är bara i vecka 7 så det är nästan inga som vet om det men självklart vill jag dela det med er!

 

Det finns så mycket att skriva om så jag vet inte var jag ska börja. Samtidigt är det svårt med vad man ska skriva eftersom jag vill vara respekfull mot andra. Jag och en vän pratade om det idag, hon har en vän som har lyckats få en dotter med IVF och kämpar nu för att få ett syskon. Hon tycker att det är jobbigt att alla omkring henne blir gravida på nytt och min kompis tyckte att det var jobbigt att berätta för henne att hon var gravid igen. Det känns som att det är sååå vanligt att människor har svårt att få barn idag och det gör att det finns otroligt många "tår att trampa på".

 

Jag ska fundera lite över vad det är jag vill dela med mig av och göra ett val. Samtidigt känner jag att jag har rätt till mina känslor och tankar, speciellt i min egen blogg. Det finns redan mycket som jag vill prata om, just med tanke på graviditeten, min övervikt och min ätstörning men det får komma tids nog.

 

Just nu är jag iaf jätteglad, det är obeskrivligt häftig och jag hoppas att allt går vägen så att den som vill följa mig på vägen genom graviditeten får göra det!

 

Ännu en bra dag. Jag har varit och träffat en mammakompis och vi tog en promenad i det fina vädret! 1 tim och 30 minuters promenad känns riktigt bra, både för kropp och själ!

 

Nu till dagens tema (varning för lång text)

 

Herregud var ska jag börja. När jag fick reda på att jag var gravid fylldes jag med en sådan beskyddarinstinkt för mitt lilla knytte där inne att jag direkt förändrade min kost. Jag inte godis på hur många veckor som helst. Jag tappade räkningen. Jag gick också ner i vikt till en början och jag kände faktiskt avsmak för vissa godsaker som t.ex. tårtor och liknande. Det var lite svårt med vissa matlukter bitvis också men jag bara tackade och tog emot för det gjorde att jag kunde hålla mig borta från att frossa. Jag sa till mig själv att jag inte i min vildaste fantasi kunde förstå hur jag skulle kunna förmå mig själv att äta onyttig. Jag såg framför mig att när jag stoppade godis i min mun var det som att jag stoppade godis i en liten nyfödd bebismun.

 

Månaderna gick och jag var sugen på riktig mat, speciellt kött och potatis. Det var min "craving". Jag mådde otroligt bra och kände mig så tillfreds. Jag mådde verkligen bra både fysiskt och psykiskt av att vara gravid. På det mer ytliga planet så var jag orolig för hur jag skulle se ut men min mage var så fin och "liten". Många blev förvånade över att jag var så långt gången och jag kommer ihåg hur en kollega sa "ska du ha barn om en månad?! Men du ser ju så liten ut". Jag har väl aldrig fått höra att jag skulle vara liten! Jag och ordet liten hör liksom inte ihop. Alla fina ord som jag fick höra om min graviditet betydde otroligt mycket. Sedan kan jag absolut tycka att det är hemskt att helt plötsligt har man rätt att bedöma någons kropp rakt ut men jag fick höra många fina ord och det tänker jag vara glad för.

 

Några mörka moln fanns det dock på gravidhimmlen. Bland annat när jag skulle teckna gravidförsäkring. Jag hade tidigare försökt att ordna en vanlig personförsäkring på IF men eftersom jag var överviktig (läs svår fetma) blev jag nekad den. När jag blev gravid tänkte jag att det kanske skulle gå ändå men då ringer de t.om. upp mig och frågar varför jag ansöker om det när jag blivit nekad personfösäkringen pga. min vikt. Usch vad jag mådde dåligt då! Sedan tog jag mod till mig och ringde Länsförsäkringar och där fick jag en försäkring direkt, utan att behöv uppge min vikt! Nästa tråkiga grej var när jag var på utltraljud. Då kunde sköterskan inte se allt hon behövde på barnet och nu kommer jag inte ihåg ordagrant vad hon sa men hon innebörden var iaf att eftersom jag hade så mycket hull på magen var det svårt att se barnet. Det gjorde ont i mig. Det kanske inte låter så farligt nu men formuleringen då och känslan som uppstod var obehaglig! Men vi fick en tid ett par veckor senare och då var det en annan urgullig sköterska som kunde se att allt såg bra ut. Jag hade iaf en barnmorska som inte var bekymrad över min vikt och det kändes skönt. Något som jag verkligen ångrar i graviditeten är att jag inte tog mer kort! Jag har bara fula kort som jag själv tagit i spegeln och det gör mig så ledsen.

 

Mot slutet vände vikten och började gå uppåt, inte mycket men lite i taget. Min diciplin började lägga sig och trots att jag nu hade en mage med sparkar i började bilden av godiset i bebismunnen sakta att blekna. Jag skulle inte säga att jag gick loss totalt men jag åt godsaker, det gjorde jag! Jag gick upp mycket i vikt genom att jag samlade vatten och händer och fötter svullnade rejält. Men jag mådde bra ändå och jag kunde träna in i det sista. Dagarna före beräknat förlossningdatum var jag på gymmet.

 

När det var dags för förlossningen blev jag tvungen att väga mig när jag kom dit och jag ville verkligen inte veta! Men hur som helst så såg jag att jag nu vägde 117 kg. Vid början av graviditeten vägde jag 107 kg.  Själva förlossningen gick bra, om än lite stressande då barnet bitvis hade dåliga hjärtljud. Efter förlossningen förlorade jag mycket blod så det tog ett tag innan jag återhämtade mig. Jag ska dock erkänna att jag ganska snart efter förlossningen vad sugen på att ställa mig på en våg. Jag sneglade omkring mig på BB för att se om jag kunde se någon men icke. Däremot kunde jag se i spegeln hur mitt ansikte "kom tillbaka" och mina fötter blev sig lika igen. 4 dagar efter förlossningen var jag hemma och ställde jag mig på vågen som då visade 107 kg igen! Då blev jag glad! Jag inser nu att jag borde skriva om tiden efter förlossningen så jag lägger in en ny dag med det som tema!

 

Graviditeten resulterade i något som jag inte kan beskriva i ord, min älskade lilla skatt! Men det tror jag ni förstår och det är inte vad den här bloggen handlar om, därför är min sammanfattning fokuserad på andra saker.

 

Detta var alltså en sammanfattning av min gravidiet. Ställ gärna nåon fråga om det är något ni undrar över.  

 

Jag i vecka 41, fyra dagar innan förlossning. Det syns verkligen att jag gick upp i vikt på slutet!