En matmissbrukares kamp

Vaknar upp denna morgon och har nästan panikångest. Jag har svårt att andas och tårarna och paniken känns jävligt nära. Tänk va jag slits mellen hopp och förtvivlan just nu! Jag har varit så lycklig över att jag snart är klar med skolan, att jag ska få komma hem till mitt riktiga hem för gott och att jag har fått tillbaka min mamma. 

Men jag har en liten aning om varför det inte känns bra nu. T.ex. har jag mina vidriga mardrömmar. De jagar mig nästan jämt. Det känns som att de verkligen speglar mitt inre med allt som jag försöker förtränga. Känslor och tankar som jag inte vill hanskas med bara kommer upp till ytan och plågar mitt medvetande. Jag vill ha det perfekta livet, eller nej, jag vill ha ett lyckligt liv och vara lycklig med min kille. Det har kännts riktigt bra nu ett tag men inatt påminde drömmarna mig om problemem. Det finns ett plan mellan oss som verkligen inte fungerar och hur ska vi finna varandra i det? Jag kan inte lura mig själv och säga att det är okej för sanningen är att jag inte kan leva utan det....

Suck, jävla skitmorgon och jävla skittenta som ska in på torsdag, den drar mig ännu mer ner i mörkret!