Dags för lite sanning

Jag klättar snart på väggarna! Från att jag kom hem så har det krypit i hela kroppen och jag vet inte riktigt vad jag ska göra!! Kanske är det för att jag bestämt mig för att inte äta något... ja förmodligen är det just så! Hur som helst så har jag varit lite snål med info om vad jag har ätit på senaste tiden och det är väl för att jag inte vill erkänna att situationen ser ut som den gör! Samtidigt vet jag inte om det behövs att jag skriver ut all skit. Men någonstans så vill jag att de som sitter i skiten som jag ska kunna läsa mina ord och tänka, jag är inte ensam!

Igår stack jag iaf iväg till affären efter att min kille åkt hemifrån. Jag köpte MASSOR med grejer och kunde inte äta upp allt. Jag slängde glass och grejer i diskhon och en chokladboll som blev över la jag i min killes väska så att han skulle hitta den och äta upp den på jobbet. När min kille kommer hem så utbrister han plötsligt "va fan är det här?". Då inser jag att jag glömt att ta bort skiten från diskhon. Jobbigt värre men han blev inte så farligt arg.

Idag när min kille kom hem så gick han på toa och jag tog direkt hans väska och kollade om chockladbollen var kvar. Det var den och jag tänkte i mitt stilla sinne att han kanske inte har märkt att den var där. Så jag stoppade i mig den fortare än kvickt. Lite senare sitter jag här i soffan och han säger att det är inte bra att jag/vi äter så mycket dumt men om jag vill ha en grej så har han det åt mig. Jag börjar vrida på mig och inser att nu blir de nog problem. Efter lite trixande fram och tillbaka (jag var ju inte säker på att det verkligen var chokladbollen han menade) så reder vi ut det hela och jag erkänner att jag redan tagit chokladbollen. Hal blev grymt besviken på mitt beteende

Korkat värre hela situationen och jag inser ju att jag är som värsta missbrukaren! Jag är beredd att offra mycket alltså! Min kille blev iaf besviken på mig och säger åt mig att jag ska sluta smussla och ljuga. Men jag vet, jag tror nämligen att det är en del av hela grejen, utmaningen med smygandet...

Kommentarer
Postat av: Anna

För mig är det obehagligt att läsa vad du skrivit, eftersom det lätt kunde varit skrivet av mig, så lika är det! Jag känner verkligen igen mig i situationen, i beteendet och i känslan. :(



Det är jättemodigt av dig att våga skriva som du gör, och verkligen vara ärlig. Fortsätt så!



Jag vill inte måla fan på väggen eller tro det värsta heller, men jag tror inte din situation kommer att bli hjälpt av krav från din kille. Så var det i alla fall för mig. Du har ju påbörjat en behandling, och det kommer löna sig, även om det kanske inte märks i början!

2012-04-04 @ 11:31:22
URL: http://kanelpinglan.wordpress.com
Postat av: Novali

Jag har inget mer att tillägga en det Kanelpinglan redan skrivit jag vill bara att du ska veta att det är jag i ett nötskal jag är likadan.

2012-04-05 @ 07:44:55
URL: http://novalislife.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0