Befriande!

När jag publicerade inlägget igår så tog det inte lång stund innan jag faktiskt grät! Det var inte många tårar men de får som föll var befriande. Jag kände att det var dags att berätta för C så jag skickade ett sms med bloggadressen.

Tiden gick och jag hörde ingenting. Jag försökte slappna av och plötsligt ringde telefonen. Jag tog ett djupt andetag, nu var det dags. Vi pratade riktigt länge och hon berättade att hon inte förstått hur min situation sett ut. Hon var medveten om att jag haft problem med vikten och att jag provat alla möjliga metoder. Men som hon sa, när vi bodde ihop så var jag den av oss (3) som åt bäst och lagade mest mat. MEN hon visste inte om allt jag stoppade i mig när jag stängt dörren till mitt rum.

Samtalet gick riktigt bra och jag skäms såklart att jag var orolig för hur hon skulle reagera. Sanningen är att hon hade mycket klokt att tillägga. Hon jobbar ju faktiskt på missbruksenheten så det kändes verkligen att hon vet vad hon talar om. T.ex. så sa hon att jag måste sluta med alla möjliga olika böcker som jag läser. Nu måste jag fokusera på den här behandlingen och vad min terapeut säger. Jag började prata om att kontakta gymmet också men det avrådde hon mig ifrån. Ta en sak i taget och ge det en chans.

Det kändes verkligen befriande att berätta. Det får mig någonstans att inse hur stort problemet är, och att det faktiskt är ett problem, ett stort problem! Någonstans inom så snurrar tankar om att det här är töntigt och att jag borde skärpa till mig men när jag delar med mig av mina erfarenehter och faktiskt delar ut adressen till mitt inre så förstår jag att det är illa, riktigt illa.

Nu vet alltså 3 personer i mitt liv om min situation. Det sägs att man ska berätta för sina nära om problemen så att man har stöd omkring sig. C har erbjudit sig att jag får ringa henne när det känns svårt. Är jag påväg till affären så ska jag ringa henne först! Det är jag otroligt tacksam för. Men jag vet att jag borde berätta för mamma också, men det är ett så himla stort steg! Jag är inte redo och hon är deffinitivt inte redo! Men den dagen måste komma, det vet jag. Förr eller senare så kommer jag bli tvungen att ge henne denna bloggadress.


Kommentarer
Postat av: Sandra

Hej!

Kul att du tittar in till min blogg i bland! :) jag väntar på att få en ny kallelse till Linköping och enligt vårdgarantin så är det innom tre månader och det är snart! Men jag har lyckats att samla på mig 4kg för mycket :( så jag ringer inte och stressar på dom om ny tid utan försöker vinna mer tid så jag kan gå ner igen... Svårt att hitta motivationen men det hjälper att veta att människor följer mig.. Då får jag skärpa mig ;)

Har funderat mkt på det här med före och efter bilder och jag kommer att lägga ut på ett el annat sätt för jag vet hur mycket jag själv sökt efter bilder!



Du har själv kommit långt som insett att du har problem (är inte jätte insatt) men när man vet det så är mkt på resan gjord!



Sandra

2012-02-09 @ 19:25:20
Postat av: Pernilla Be

Bra! Din mamma kanske inte behöver veta. Det beror helt och hållet på hur tajt relation ni har. Ibland är det skönt att låtsas som ingenting också. Din kompis C blir nog viktig för dig.



Kram, Pernilla be

2012-02-09 @ 20:45:40
URL: http://Www.pernillasviktresa.wordpress.com
Postat av: Tigerhonan - Mamma till två

Oj ja det var länge sedan :) Drygt ett år sen :) Visst är han fin min lilla busunge :D

2012-02-10 @ 08:34:51
URL: http://www.tigerhonan.net
Postat av: Danielas Lchf-Blogg

Vad skönt det måste vara!

Alla behöver stöd och någon som förstår en.

Kram!

2012-02-10 @ 09:06:10
URL: http://viktnedgangsomfunkar.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0