En matmissbrukares kamp

Igår var jag på mitt andra möte och det känns som att jag pladdrade på som en pappegoja. Det intressanta är att efteråt blir jag så himla sugen på att äta något gott. När jag försöker analysera situationen så tror jag att det är för att en massa spänningar släpper. Jag känner mig avslappnad och skulle vilja "belöna" mig själv med något gott.

Självklart förstår jag att det är helt knäppt, men jag är ju rätt så knäpp! Än så länge iaf ;)

Vi pratade mycket om mina dagböcker som jag läser nu, eller jag pratade rättare sagt. Det finns så himla mycket självförakt i böckerna och jag tyckte verkligen att jag själv var värdelös och att alla andra också tyckte det. Det står endel och problemen i min relation till mamma. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och drömde och en varm go mamma-famn, en vän eller en pojkvän. Cissi (som min terapeut heter) sa faktiskt en sak som fick mig att tänka till lite. Jag förklarade att min familj klagade på mig och tyckte att jag var så sur, arg och negativ hela tiden, vilket jag förmodligen var! Men då sa hon att hon tycker det verkar som att ingen var intresserad av att ta reda på vad som låg bakom beteendet och hjälpa mig med det. Och det är ju så sant! Tänk om jag hade fått komma och prata med någon då!! Hur hade mitt liv sett ut då? Men nu menar jag inte bara när det gäller maten utan överhuvudtaget. Jag var ju en sån skadad, ledsen, arg, bitter och sårad tjej!