En matmissbrukares kamp

Idag ringde en kompis och hon sa att det är dags för ett beslut kring kortvasan. Vi har båda tvivlat men idag sa hon, -vi åker upp till sälen men sen får vi se hur det känns. Jag är glad att hon tog beslutet för jag är en riktigt velpanna som aldrig kan bestämma mig. Hon har opererats för ett tag sen och har inte kunnat träna förens nu och jag... ja har ju varit i en riktig jävla svacka. Hon vet inte hur jag har haft det på sistone och hon vet inte att jag gått upp massor i vikt. Sist vi sågs vägde jag ca 10 kg mindre än nu.

Men beslutet gör mig rätt taggad! Problemet är bara att loppet är väldigt snart, jag kan lixom inte göra så mycket åt saken. Jag kan träna så gott jag kan och äta så bra jag kan men det är bara 27 dagar kvar. Jag har varit jäkligt medveten om att den dagen har närmat sig men jag har inte kunnat lägga i en högre växel. Nu är jag på g och även om det inte blir någon turbofart så tror jag att jag ska kunna lägga i en liten extra växel iaf.

MEN! Jag oroar mig verkligen över min extra vikt! Jag kan ju inte ens ha den jackan som jag på tjejvasan förra året! Förra året hade jag tränat mycket, var ofta på gymmet. Däremot var jag inne en dålig ätperiod och hetsåt en hel del.
Men, men situationen är som den är och nu ska jag faktiskt klä på mig och ge mig ut för en runda i spåret!