En matmissbrukares kamp

Dagen blev okej när jag släpade mig till jobbet. När jag väl kom igång så var det inga problem.

Men nu har jag ett dilemma. Jag har lovat att jag ska börja spela innebandy med jobbet. Men det hela ger mig riktig ångest. Jag försöker ställa det negativa mot det positiva och det känns ju som att det positiva vinner.

- farligt, tänk om jag stukar foten.
- jobbigt, tänk om jag inte hänger med.
- läskigt, tänk om jag känner mig utanför.

+ bra och röra på sig, det behöver jag verkligen!
+ kul och träffa jobbarkompisarna, laganda och gemenskap.
+ spännande och testa bollkunskaperna, jag har ju ändå spelat fotboll förr.

Men något i mig skriker ändå bara NEJ!! Men jag skäms för jag har ju lovat, jag har ju sagt att jag ska vara med. Så nu känns det som att alla som vet att jag sagt det bara "ja, ja den där tjockisen kommer visst inte, det kunde man ju räkna med, hon pallar väl ändå inte med". Och risken är ju faktiskt att det är så, bandy är ju sjukt jobbigt, tänk om jag kör 10 min och sen ligger och flämtar som en strandad val?!

Men jag får se, än har jag tid att bestämma mig.