En matmissbrukares kamp

Tänk att jag har så mycket att skriva om och ändå blev det inget inlägg igår.

Men jag funderar över det här med mamma. Eller jag funderar väl över de flesta i min närhet. I alla böcker och fakta som jag slukat genom åren så står det att man ska ta stöd från andra. I onsdags funderade jag på om jag skulle erkänna men mamma har så mycket eget att bära så jag vet inte om hon orkar med mitt också. Sen är det faktiskt så att erkänner jag för en massa folk kommer jag inte längre vara den där glada tjejen som älskar att äta och aldrig säger nej till en extra portion efterrätt. Då ska jag ha en massa granskande blickar på mig hela tiden som lägger huvudet på sned om jag tar efterrätt och säger "men Josefin, du borde ju inte äta det där". Jag tror inte jag orkar med det. Jag är ju inte stark nog att hålla mig borta från allt jag borde hålla mig borta ifrån. 

Idag ska jag till mamma. Hon frågade i veckan, "ska vi äta pizza då?" Jag svarade med en suck. Hon svarade "eller har du börjat ett nytt liv?". Jag blev arg över den frågan eftersom jag hatar uttrycket och började babbla om hur onyttigt pizza är. Jag funderade sedan på om jag ska berätta för henne i helgen. Men då vet jag att vi inte kan äta vad som helst. Eh, usch, jag skäms nästan över det jag själv skriver. En sån där tjockis som inte vil ändra på sig och drar en massa dåliga ursäkter. 

Men, men. Vi får väl se vad som händer. Blev nyss inringd till mitt gamla jobb så nu ska jag göra mig i ordning och dra iväg : )