Vilken underbar människa!
Det hela känns lite konstigt. På ett sätt känns det så himla fint att hon bryr sig, tänk vilken underbar människa!! Samtidigt känns de så konstigt att hon tycker att det är så illa. Någonstans är ju det här min vardag och visst tycker jag det är hemskt men det är ju någonstans även en del av normaltillståndet för mig.
Och jag vet att jag behöver hjälp! Så det jag har lovat är att prata med killen igen och så småningom boka en in dag med mamma där jag berättar. Förmodligen kommer jag att visa henne bloggen... det känns som ett fruktansvärt steg. Men jag får se, på något sätt så måste jag ta upp det.
Men jag vet att det behövs mer än så. Jag borde verkligen få proffessionell kontakt... men hur det ska gå till är en helt annan fråga. Tusen tack iaf till T som finns där för mig! Och tack till alla fina människor ute i bloggvärlden! Ensamheten känns inte lika mörk längre!
Jag förstår att du vill. Men det kanske inte är ett alternativ nu?! Du är sjuk! Du måste inse det. Du måste bli frisk först, för att sedan lära dig allt igen..hur du ska kunna göra det du vill..att äta lite godis med din mamma. Men du är inte där än! Herregud, jag vet vad jag pratar om! Jag är inte heller där än! Men vi kan stötta varandra. Men det går int eom du inte erkänner att du har ett problem! Och att det är nolltolerans! Kom igen! Vi hjälps åt! Du är VÄRD att kämpas för!
Btw: Jag vet hur det känns att visa sin blogg för sin mamma...om man skriver om just hetsätning...om man har hållit det hemligt sedan...typ en evighet. Min mamma blev arg, ledsen och besviken först..när jag berättade och när hon läste min blogg. MEN! Det ledde till något fint, vi har nu en mycket bättre och ärligare relation än vad vi hade innan. Det tog inte lång tid för att förstå att det handlade om mig, inte hennes uppfostran (vilket hon nog trodde i början). Jag känner så väl igen mig i allt du skriver, om du vill ha stöd..så finns jag alltid här..vill du inte skriva i bloggen, maila! kram