Dags!
Då var det väl dags att ta sig i kragen och börja blogga igen. Jag har varit jättesjuk i en vecka snart och jag är grymt besviken på min kropp som inte kan stå emot lite förkylningsbaciller! Förr var jag aldrig sjuk men något har hänt de senaste åren och jag är mycket missnöjd!
Idag ska jag iaf till Cissi (på ätstörningsmottagningen) på förmiddagen och sen till jobbet. Jag mår verkligen inte på topp men nu får det helt enkelt vara nog!
Men jag är faktiskt inte speciellt sugen på att gå till Cissi idag. Jag har fastnat lite i det här med att det är mitt val...och att jag måste göra bra val. Vi pratade om det redan förra gången för JA det ligger en del i att jag inte riktigt vill. Godis och äta är min trygghet och min kärlek och frågan är vad som skulle hända om jag inte längre fick det? Mitt svar då var att "ja då måste jag ta tag i saker som jag inte riktigt vill". Mmm, så sa jag. Och vad är det jag inte vill då? Nu bara släpper jag på här och skriver allt som dyker upp i mitt huvud men t.ex. så vill jag vara lycklig. Jag tror ju på den där barnsliga härliga lyckan, jag tror att livet kan vara som i en romantisk komedi. Men mitt liv är ju inte så... och det är inte bara en bit som fattas, DET FATTAS MASSOR! Jag känner mig grymt ensam, grymt osäker, grymt rädd. Jag vet att jag har människor omkring mig som bryr sig men jag vill att det ska vara sådär som det var när man var liten. När jag hade min bästa kompis och vi knappt kunde leva utan varann, vi kunde glömma tid och rum och umgås 24 timmar om dygnet. Kanske överdriver jag lite nu för det var väl inte alltid guld och gröna skogar då heller. Men kanske var det så att man var ung och okunnig om livets hårda skola. Idag är alla så upptagna och jag vågar inte riktigt be om att få ta lite plats i deras liv.
Men man är väl sin egen lyckas smed. Jag vet att jag sitter här i min lägenhet och knappt går utanför dörren. O kanske är det för att jag inte klarar så mycket annat just nu. Men till helgen är det ju finalen i Melodifestivalen och det vore faktiskt jättekul att få göra något då. Men... vad är nästa steg i den önskningen?
Idag ska jag iaf till Cissi (på ätstörningsmottagningen) på förmiddagen och sen till jobbet. Jag mår verkligen inte på topp men nu får det helt enkelt vara nog!
Men jag är faktiskt inte speciellt sugen på att gå till Cissi idag. Jag har fastnat lite i det här med att det är mitt val...och att jag måste göra bra val. Vi pratade om det redan förra gången för JA det ligger en del i att jag inte riktigt vill. Godis och äta är min trygghet och min kärlek och frågan är vad som skulle hända om jag inte längre fick det? Mitt svar då var att "ja då måste jag ta tag i saker som jag inte riktigt vill". Mmm, så sa jag. Och vad är det jag inte vill då? Nu bara släpper jag på här och skriver allt som dyker upp i mitt huvud men t.ex. så vill jag vara lycklig. Jag tror ju på den där barnsliga härliga lyckan, jag tror att livet kan vara som i en romantisk komedi. Men mitt liv är ju inte så... och det är inte bara en bit som fattas, DET FATTAS MASSOR! Jag känner mig grymt ensam, grymt osäker, grymt rädd. Jag vet att jag har människor omkring mig som bryr sig men jag vill att det ska vara sådär som det var när man var liten. När jag hade min bästa kompis och vi knappt kunde leva utan varann, vi kunde glömma tid och rum och umgås 24 timmar om dygnet. Kanske överdriver jag lite nu för det var väl inte alltid guld och gröna skogar då heller. Men kanske var det så att man var ung och okunnig om livets hårda skola. Idag är alla så upptagna och jag vågar inte riktigt be om att få ta lite plats i deras liv.
Men man är väl sin egen lyckas smed. Jag vet att jag sitter här i min lägenhet och knappt går utanför dörren. O kanske är det för att jag inte klarar så mycket annat just nu. Men till helgen är det ju finalen i Melodifestivalen och det vore faktiskt jättekul att få göra något då. Men... vad är nästa steg i den önskningen?
Kommentarer
Postat av: Helen Holmberg
Hoppas du mår lite bättre inom kort och dagens möte ger dig något.
Och sin egen lyckas smed tar tid att lära sig vara, det kommer inte över en natt. Önskar jag kunde vara så ärlig på min blogg som du är :( Stor kram, och fråga någon vän vad de gör på lördag. Kanske bjuda hem eller bjuda in dig själv hos dem?
Postat av: Anna
Jag känner igen mig så väl! Ätstörningen var min vän, min trygghet och min följeslagare. Inte vill man blir av med det! Men det blir bättre, jag lovar. Man kommer över det, sakta men säkert, och rädslan försvinner när man inser att man kan stå på egna ben!
Trackback
