En matmissbrukares kamp

Idag har jag endel att skriva om men jag ska sansa mig och bara skriva om en sak. Idag arbetade jag på ett ställe som jag inte arbetar så ofta och det finns en tjej där som är väääldigt smal men jag alltid trott att hon är "född sån". Men bit för bit har jag insett att så inte är fallet. Idag fick jag det bekräftat när hon pratade med en annan tjej om att hon går till en terapeut nu för att hantera sina problem. Hon berättade vidare att det är svårt hemma eftersom hennes man ställer stora krav på henne men hon tar ett steg i taget och nu tränar hon bara 12 tim/vecka och arbetar med att kunna äta gemensam middag med familjen. Jag visste inte vad jag skulle göra när jag hörde detta! Jag bara vred mig i stolen och kände mig ytterst obekväm. Samtidigt är jag så fascinerad, tänk, här sitter vi två i samma rum och är på yttersta kanterna av ett gemensamt problem. Jag blir också fascinerad eftersom jag någonstans beundrar en människa som klarar av ett sådant liv. Visst! Jag vet att det är sjukt dumt av mig att tänka så för hon har säkert jättesvåra problem men är det inte skrattretande att hon gör allt för att inte äta och tränar så fort hon kommer åt och jag äter så fort jag kommer åt och undviker träning så ofta jag kan.

Det kommer bli tufft för mig att arbeta med henne nu, mina tankar kommer snurra i 180 och jag undrar verkligen vad hon tänker om ett fetto som mig...