En matmissbrukares kamp

Dags att utveckla det här med vänner (risk för långt inlägg). Jag vet inte vad det beror på men jag har alltid kännt att mina vänner inte räcker till för mig. Jag har ju läst i mina gamla dagböcker och när jag mådde väldigt dåligt efter mina föräldrars skiljsmässa så står det med tydliga bokstäver hur jag ville att mina vänner skulle finnas där för mig på ett sätt som de inte kunde. Jag var medveten om att det var mycket jag önskade och mina vänner gjorde säkert så gott de kunde med den information och kunskap som de hade. Men kanske la allt som hände då grunden till min rädsla för att bli besviken och sviken.

För mig gör det så fruktansvärt ont att bli bortvald. Jag kan t.ex. undvika vissa människor som jag vet gärna avbokar i sista stund eftersom jag vet hur ont det gör när jag sett fram emot något som blir avblåst. För visst är det så att man vill bli vald, jag vill känna mig viktig och att någon gör en "uppoffring" för mig. Nu låter det som att jag vill att de ska gå över eld och vatten men jag menar faktiskt bara att någon skulle kunna ta och lyft luren eller skicka iväg ett sms. För visst är det tråkigt när det alltid bara är en sida som hör av sig i en relation, det tycker jag iaf. Min kille däremot tycker att jag ska anpassa mig, vill jag t.ex. vara vän med S då får jag ta att det alltid är jag som hör av mig och att hon bara vill träffas om jag åker hem till henne. Men med tiden har jag kommit fram till att det är okej, det är ett villkor som hon är värd. Men är alla värda alla uppoffringar? Kanske inte, kanske måste man ibland säga ifrån, men det är ju så svårt!! Jag är konflikträdd och väldigt sårbar så jag undviker gärna allt vad konfrontationer heter. Men visserligen handlar det ju inte om några stora grejer, men jag önskar att jag kunde säga ifrån ibland. Men jag gjorde faktiskt det för någon veckan sen. Då skulle jag ha träffat en kompis när hon pluggat klart men så får jag ett sms där de står att hon är ute och åker skridskor! Då blev jag besviken och nästa gång vi träffades så sa jag faktiskt att jag blev besviken och det förstod hon. Jag är stolt att jag sa något, det är ett lite steg i rätt riktning.

Fortsättning följer...