En matmissbrukares kamp

Här får ni läsa om min kamp mot övervikt, hetsätning, överätning och ja, mot mitt "missbruk" helt enkelt. Jag har genom åren haft hjälp av både ätstörningsmottagning, viktminskningskurser, dietister, kosttrådgivare och PT. Jag har kommit en bra bit på vägen men kampen är ständigt pågående! Just nu tar jag hjälp av min PT som följer min kost via instagram!

Fat acceptance

Jag fick tipset att kolla in http://www.fettmagazine.com/ och där hittade jag även Tjockpodden. Jag har kollat runt på hemsidan och jag har lyssnat på podden och då kommer jag i kontakt med ett nytt begrepp - fat acceptance.  Jag är säkert väldigt självcentrerad men för mig har det aldrig varit tal om att acceptera den kropp jag har. Å andra sidan är min kropp  ett resultat av det fruktansvärt skeva ätbeteendet som jag har till framförallt godsaker.

 

Jag säger inte att det är rätt att behandla överviktiga illa och jag tycker att man ska må bra, både i och med sig själv. Men! Jag väger straxt under 100 kg och jag har flera fysiska problem på grund av min vikt!

 

- Jag kan inte gå i klackar för mina fötter orkar inte bära min kropp.

- Jag kan inte hitta behår som är både funktionella och ger en snygg byst.

- Jag kan inte hitta byxor som sitter snyggt och skönt.

- Jag får skavsår mellan benen på grund av mina lår.

- Jag har svårt att vara på golvet och leka med mitt barn.

 

Det var bara några problem som jag kom på spontant men det finns mycket mer att ta av!!

 

Jag tror att människor är olika och att vissa har anlag för att bli fetare än andra men... jag vill säga men och komma med massor med argument för att det är sunt att vara sjukligt överviktig men hur jag än tänker så känns det fel.

 

Men jag kan inte låta bli att undra. Finns det feta människor som lever ett i övrigt "sunt" liv? Usch nu känner jag att jag trampar på massor med ömma tår men jag har ju ätit mig till den här kroppen och jag har fortsatt att ha ett stillasittande liv där jag har ätit osunt för att "underhålla" den.

 

Handlar sjuklig fetma bara om att vi är olika och innebär det att vissa bara "dragit tjockislotten"?

 

För övrigt gillar jag verkligen podden! Jag kan inte längta nog tills avsnitten dyker upp i slutet av varje månad! De säger mycket klokt men just begreppet "fat acceptance" har jag svårt för.

 

ja visst är det lite knepigt med hela FA-köret! jag har heller aldrig känt att jag vill hoppa på FA-tåget och kommer aldrig att acceptera mig själv som tjock. Har också ätit mig tjock så det är väl en hel del skamkänslor som hör till.

Tycker att folk kan få se ut som dom vill och må bra av det, men samtidigt tycker jag att Fat Acceptance gänget gärna trycker ner sin "ideologi" på alla tjockisar oavsett bakgrund, och jag som inte är intresserad blir bara arg, för jag tycker inte att det är något positivt att vara sjukligt fet. Jag blir skitförbannad när folk säger "men inte ska du banta, du som är så fin, det gör inget att du har lite mer att ta av!"

Då blir jag sur, för jag har ont i knän och leder, kan inte leka med mina systersöner som jag vill, orkar knappt röra mig längre och jag är rädd varje kväll när jag lägger mig att jag ska dö i sömnen pga min fetma. Okej att jag inte ska behöva skämmas för min storlek, men jag tycker folk har en tendens att bara se storleken och inte de bakomliggande problemen. Det går ju inte att komma ifrån att tjock i regel betyder ohälsosam, iaf i min storlek.

Vet inte om jag accepterat min tjocka kropp, men jag tror nog nästan det. Har varit överviktig ända sen jag var liten o det är ju liksom det "normala" för mig.
Det har sällan varit ett problem med övervikten, utan för min del handlar det nog mer om att få känna mig fin o kunna ha vilka kläder jag vill o den framtida hälsan.

Jag har inte varit den som är tyst o håller mig undan och inte heller den som är rolig för att gömma mig bakom det... Vilket ofta andra tänker om överviktiga. Jag är glad, social, pratig och "vanlig".
Jag accepterar att jag måste ha kläder i större storlekar o det är okej, jag väljer hellre en storlek större som passar än pressar mig i ett par byxor som ser ut som korvskinn.
Jag klättrar i träd o beskär dem, klättrar på stegar, lyfter tunga saker, leker på golv m m. OCH det känns inte jobbigt eller obekvämt.
Har inte haft problem med killar eller sex pga övervikten utan i början var det mer att jag var blyg. Det hade inte nåt med kroppen att göra...

Jag har tagit tester som visar att jag har jättebra kondition, trots övervikt. Blodsocker, lever, kolesterol osv - ALLA prover visar på bra värden o vissa t om bättre än en normalviktig.

Man går ofta upp i vikt av en eller flera anledning, sen är det nog så att man fortsätter hålla den vikten (eller öka) av kanske andra anledningar.. Minns i slutet på 90-talet då jag gick ner till 70-75 kg o såg på klädstorlekarna att jag gått ner men i spegeln o känslomässigt så var det inte jag... Vem var jag som smal? Varför behandlar folk mig annorlunda, jag är ju samma person? Många jobbiga saker att jobba med... Då var jag inte redo att ta tag i det så det slutade med att jag "valde" att äta upp mig igen - för att bli mig själv och bli behandlad som den jag tidigare var.

Ja, man kan leva relativt sunt liv o ändå vara överviktig.
Ja, jag tror att en del dragit tjockislotten beroende på genetiska drag men även vissa sjukdomar som påverkar vikten t ex genom att det är svårare att gå ner i vikt...

Jag tror inte att jag någonsin kommer vara lycklig i mig själv om jag skulle bli normalviktig, däremot att gå ner till MIN personliga normalvikt är ett mål. Det målet för mig innebär inte att ligga på 70 kg, utan snarare runt 80 kg och det är helt okej!

Ja, du det är inte lätt med livet o vikten! Men vi kämpar på :-)

Kram

Som överviktig behandlas man många gånger annorlunda än den normalviktiga eller riktigt smala, det vet vi. Att normalviktig eller supersmal skulle vara estetiskt mer tilltalande än överviktig, det är ju det som promotas överallt, men en del ligger ändå i betraktarens öga. Men livet är långt och övervikt ökar risken för att man inte får fortsätta ha hälsan (diabetes, högt blodtryck,risk för stroke, förslitningar osv). Men också så ökar risken för annan sjukdom med åldern och övervikt är negativt även då.

Så, visst ska vi acceptera oss själva och våra kroppar och vägra behandlas sämre, men för vår egen skull och för att få vara med de vi älskar i så bra skick som möjligt, så har vi ju bara att vinna på att leva med så hälsosamt ätande och fysisk aktivitet som vi bara mäktar med. Men, lätt är det inte.