En matmissbrukares kamp

Igår ställde jag mig på vågen igen och resultatet blev – 0,7 kg. Det är ju grymt bra! Men sanningen är att det inte handlar om att jag ätit bra eller rört på mig mycket. Sanningen är att jag mått skit och haft jättesvårt att äta. Jag har varit otroligt illamående och det har varit en kamp att få i mig något. Jag har inte spytt eller så men jag har mått konstant illa, 24 tim/dygn!  Egentligen kan jag nästan tycka att jag borde ha gått ner mer i vikt med tanke på hur lite jag ätit. Men nej, jag ska inte begära för mycket. Jag mår faktiskt redan bättre! Det gör mig iofs orolig eftersom jag då istället tänker att jag kanske mår jag bättre för att den som finns där inne inte längre lever? Denna oro alltså!  

Tillbaka till viktminskningen nu. Jag hoppas faktiskt att jag ska må lite illa så jag får lite skjuts och hjälp på vägen mot att äta mindre och nyttigare. Ni kanske undrar hur jag tänker kring min graviditet och viktminskningen. Jag tänker att graviditeten inte behöver sätta hinder för den så länge jag mår bra. Jag har hört att bantning och graviditet inte hör ihop men det är ju inte det jag gör! Jag lever ett normalt och hälsosamt liv så jag känner mig inte orolig. Nu behöver jag bara komma igång med träningen igen. Jag har inte tränat på flera veckor och det är ju katastrof!