En matmissbrukares kamp

Fullt ös medvetslös! Igår kom jag hem från Borås och idag flyger jag till Gotland. Egentligen är inte detta alls min grej för jag tycker om lugn och ro. Tanken inför en ny vecka är alltid att jag ska sköta mig bättre än den förra men den här veckan har jag inte mycket hopp för! Det är full fart hela tiden och jag kan inte nog längta till helgen!

För övrigt så borde jag ha ställt mig på vågen imorse men jag glömde/ville inte det... Men jag lovar att imorn kommer den bistra sanningen.

Tack för alla kommentarer, det värmer så!!  Men jag håller verkligen med om att längden på klänningen är knepig!! Och det är en svår nöt! Men jag ska väl behålla klänningen och se hur det känns. Det kan säkert funka i många lägen och jag är inte bekväm med att visa mina ben, därför tror jag att den här klänningen kan funka.

Men! Nu till nästa dilemma, det är dop imorn och jag vet inte vad jag ska ha på mig. Jag har ju köpt lite nya grejer så nu har jag lite beslutsångest. Men jag tror nog att det blir min nya tunika från Indiska. Den har härliga detaljer som syns även om jag gömmer mig under en kofta ;)

Så, här kommer en rolig bild på klänningen och skärpet. Min kille hjälpte till att ta kortet och man kan väl säga att jag kör lite "invisible heels" ;).

Jag har köpt klänningen på någon lite suspekt butik i Borås (där jag befinner mig för tillfället).

Klänningen kostade 799:- 
Skärpet 299:-

Detta gör lite ont i min kropp för jag ville inte strö pengar omkring mig! Sen är jag inte helt säker på att jag gillar de. Klänningen är i ett lite konstigt material och ja man ser ju inte direkt folk gå runt i en sån klänning. Alla vänner har ju fina små sommarklänningar och här kommer jag i ett orange tält.... men samtidigt är jag ju ingen liten smal och smärt modell. Jag är ju inte bekväm i korta klänningar... så ja, det här kanske blir bra... eller jag vet inte.

Hjälp! Vad tycker ni?

AHHHH PANIK!! Nu har jag köpt en skitdyr outfit och jag vet inte ens om det är snyggt!! Ni måste hjälpa mig! Jag ska lägga upp en bild senare ikväll och snälla var ärliga och säg vad ny tycker!!!

Nu blir jag lite sur på mig själv som inte tog kort på vågen när jag gick upp! Men jag kan glädja mig själv med att det stod 99,3 kg! Inte dåligt om ni frågar mig! MEN!? Vad kommer det att stå på måndag?

Jag har ju fått lite olika råd här på bloggen om helgens äventyr men nu har jag iaf lagt upp en strategi. Jag har bestämt mig för att jag får äta, MEN! Jag ska inte go bananas! På frukostbuffén behöver jag inte äta 5 mackor och 3 glas juice! Jag ska bara äta det som jag verkligen tycker är gott och strunta i onödiga kalorier. Det gäller vid vajre måltid, att bara äta det jag verkligen vill ha! Jag har jäkligt lätt annars för att bara proppa i mig för att jag kan.

Så det är alltså mitt mål och jag känner mig stolt och laddad inför utmaningen!

Önska mig lycka till ;)

Något tung kom över mig.

I helgen ska vi på hotellweekend och gå på dop. Det blir altså hotellfrukost, middag på Jensens Bofhus (där jag redan ser fram emot glassbuffén). En av mina andra laster finns också i den staden, butiken Hemmakväll.

Vågen visade 99,8 kg imorse och jag vet att jag kommer att vara över 100 kg igen efter helgen. Det känns tungt, jävligt tungt. Och så hör jag orden "gör kloka val i helgen så ska du se att det bra". Men AAHHH, jag vill ju inte det! Just nu vill jag bara vräka i mig allt jag kan! Fan, och så måste jag till mormor innan jag åker också. Jag har ett fullspäckat schema och har inte alls lust att gå hem till henne!

Just nu vill jag bara gå hem, hem, hem! Men vad skulle jag göra där? Gömma mig under täcket tills allt känns bra igen? Tror inte det va!

Suck och pust, paniken är nära.

Det blir ingen båtresa.

Efter lite dramatik när min kompis ville blåsa av resan så berättade hon tillslut att, hon är gravid. Jag blev faktiskt lättad över det faktum att det fanns en rimlig förklaring och sen blev jag lite smått chockad. Detta är min bästa kompis och det hela känns vädligt underligt... ska hon få barn? Men jag ska inte dra på alltför stora växlar nu. Hon ville vänta med att berätta men det var svårt med tanke på att hon helt plötsligt ville blåsa av en båtresa som vi båda sett fram emot.

Nu hoppas vi bara att allt rullar på och går bra!

Men den här bloggen är lite av en egoblogg så tillbaka till mig ;) Det här tog ju lite udden av min kämparglöd, det ska jag erkänna. Samtigt är det väl väldigt skönt att få något att skylla på. Men jag kämpar på iaf och jag känner mig rätt stolt. Däremot känner jag mig lite snurrig över om jag verkligen äter bra. Jag är rädd för att jag äter för mycket! Men, men det får tiden utvisa.

För ett tag sen såg jag en tjej som stod och väntade på bussen. Hon var väldigt överviktigt och satt avslappnat på en stenmur. Hon gjorde ingen ansats till att skyla magen utan satt där lugnt och väntade. Jag tänkte i mitt stilla sinne att hade det varit jag hade jag nog tänkt på att fluffa till tröjan lite över magen eller se till att jackan täckte lite. Men man kan ju inte alltid utgå ifrån sig själv. Bara för att jag skäms och mår pyton över min övervikt betyder det ju inte att andra gör det.

Men jag frågar mig gärna, hur mår andra överviktiga? Finns det lyckliga överviktiga människor? Kanske är det så att övervikten inte är det primära i deras liv men det måste ju ändå påverka livet på så många plan!

Så frågan är, drömmer alla överviktiga om att vara mindre? Den här tjejen vill det iaf!

Efter att jag publicerat förra inlägget med orden "skitsamma om jag bara går ner 2 kg" så insåg jag snart att 2 kg på 17 dagar är väldigt mycket för mig. Varje dag är ju en kamp för att klara mig utan godis!

Men, men jag ska försöka iaf och idag när jag kom hem så satte jag mig på cykeln en stund. Idag är dock inte kämparandan på topp för mig mage är som värsta ballongen!! Jag vet inte vad det beror på men jag gillar det inte!!

För övrigt så fick jag en fråga om hur lång jag är och jag är 167 till mina 100,5 kg.

Jag är en sån som kan bli peppad av att ha saker att se fram emot. Så har det inte riktigt varit på sistone utan livet, eller ja vikten har gått stadigt utför, eller ja uppför...

Men igår fick jag ett glädjande besked. Jag och T ska åka på finlandskryssning. Jag vet, det är lite låg klass på sånt men skitsamma. Jag ser verkligen fram emot att åka bort bara hon och jag och prata, prata och prata! Jag har också bestämt mig för att detta ska peppa mig att skärpa mig!

Igår när jag fick smset om att resan var bokad satt jag med (ännu en) pizza i högsta hugg och till dessert en gott och blandat. Men jag blev så peppad av smset så jag gav det sista i godispåsen till min kille och stack iväg till gymmet! Jag var där i 1 tim och 30 min och bara njöt av härlig musik och arbetande muskler.

Så nu har jag alltså en liten utamning med mig själv, hur mycket kan jag gå ner tills vi ska åka 16 maj? Jag vet, det är jättesnart men skitsamma om jag bara går ner 2 kg, det är bättre än inget!

HERE I GOOOOO!!!!

Igår öppnade jag mig för ännu en människa. Det visade sig att denna person står i valet och kvalet om hon ska göra en magsäcksoperation eller inte och det väckte massor med känslor inom mig. Hon sökte hjälp hos sjukvården och med stöd från dietist, läkare och beteendevetare har hon nu gått ner 13 kg. Idag väger hon ungefär som jag men är äldre än mig och har många risksjukdomar i släkten. Så frågan är, ska hon fortsätta kämpa på egen hand eller ska hon lägga sig under kniven?

När hon berättade detta gungade min värld rejällt, hon väger lika mycket som jag men är berättigad till denna operation! Men det är väl mer komplicerat än jag kan förstå och jag skulle aldrig få den operationen... det tror jag iaf inte.

Någonstans skriker min kropp JAG VILL OCKSÅ!! Tvinga mig in i ett skruvstäd och skruva åt, lite till, och lite till. Men jag vet att det aldrig skulle hända, jag väger för lite, är för ung, är för frisk och har grymma psykiska problem! Jag kan faktiskt inte ens föreställa sig vad som skulle kunna hända om möjligheten att hetsäta försvann! Men det är ju de som är grejen, jag tror inte att jag skulle kunna klara den den där introdutionsperioden när man ska bevisa att man kan sköta sig enligt kostschema och gå ner i vikt innan opertionen. (Sen kan jag väl säkert betala för min egen opertion och då är det säkert en helt annan femma, men det är INTE ett ekonomiskt möjligt eller försvarbart alternativ). 

Sorg i mitt hjärta men glädje i att någon annan snart kanske är ur sitt helvete.

 

Vet ni en sak, jag bojkottar H&M. Jag tycker dom har skitkläder, skitkvalité och divig personal. I staden jag bor är personalen verkligen under all kritik!!! Sen ska vi väl inte prata om deras reklam heller, bara magra, i princip sjukliga modeller. Nu är visserligen de här bilderna några säsonger gamla men det är bland annat på grund av deras modeller som jag bestämt mig för att inte handla där. Sen förstår jag såklart att lilla jag inte gör så stor skillnad i det stora hela men jag mår iaf bra av att göra det valet i mitt liv.

När jag googlar runt så hittar jag faktiskt flera artiklar om att H&M blivit anmälda och fällda för att ha för smala modeller! Helt ute och cyklar är jag alltså inte!!

Nu har mamma åkt hem och det är okej med henne.

Det har inte gått särskilt bra för mig sedan mamma kom och idag beklagade jag mig för min henne (hon vet inte om min ätstörning). Jag berättade att jag  inte mår bra om jag inte får äta frukost, lunch, middag och gärna några mellanmål. Då sa hon "men det är ju bara du som kan ordna de". Jag blev faktiskt helt tyst... för det är ju sant. Jag vill ju gärna skylla på henne för att hon är här och rubbar min rytm men det är ju bara jag som kan se till att sköta mig... jobbig tanke...

Jag skäms men jag tänker vara ärlig

Före frukost och efter frukost...

  

Haveri, haveri. Mamma hamnade på akuten och jag gick från jobbet för att vara hos henne. Hon fick gå hem efter några timmar men hon var dåligt så tog jag med henne hem. Hon ville ha pizza och det slutade med att vi köpte pizza, godis och hyrde film. Haveri, haveri...
o godiset var inte ens gott.

Ibland kan jag känna någon typ av gemenskap med andra stora. Jag kan se dom och känna att vi delar något. Jag vet, det kanske är skumt. Men det finns faktiskt mycket som knyter oss samman.

Min mormor har alltid tyckt att det är roligt att hitta fysiska likheter mellan människor. Mina kusiner kunde vara lika olika idrottsstjärnor men jag var alltid lik någon tjockis. När jag var liten började det med att jag var lik Tjorven och sedan var det en stor tjej som var med i Nya tider. Var det någon idrottsstjärna jag var lik så var väl en kullstöterska från Ryssland.

Kanske var det inget illa menat men jag blev sårad. Jag ville inte vara lik någon bara för att den var tjock, som om alla tjocka ser likadana ut?!

Nu däremot är jag äldre och jag förstår mormor. Är man stor så får man så otroligt lika attribut. Något i ansiktet gör att jag ibland kan se mig själv i andra. Ibland är det kusligt likt med stora kinder, rund näsa, små ögon och dubbelhaka. Benen är ofta kobenta och man har en lite vaggande, gungande stil.

Det är hemskt, men det är sant, tjocka människor är ofta lika varandra.

Det känns som sagt svårare än någonsin att stå emot godiset!! Det är helt sjukt faktiskt! Så nu tar jag till ett av mina hemliga vapen. Jag vet inte hur effektivt det är men jag inbillar mig att det fungerar iaf.

Jag har insett jag nog inte har skrivit om min kompis som bor i en annan kommun och som har kommit i kontakt med en riktigt spännande insats. Hon lider nämligen av liknade problem som mig så till slut sökte hon hjälp. I kommunen informerade dom då om att dom ska starta en livsstilskurs där en grupp under en 2 års period ska följas åt och bit för bit göra förändringar. Jag tycker verkligen att det låter helt underbart!! Det var ett bra tag sen hon berättade detta för mig så jag kommer inte ihåg alla detaljer men det handlade inte om någon bantningsmetod eller att träna maniskt. Det handlade om att i små, små steg göra förändringar i sitt liv. T.ex. började man med att träna 1 gång i veckan i ett antal veckor och sen ökade man successivt. När det gällde ätandet var det samma sak, då började man också i små steg med en livsstilsförändring.

Kanske är jag lättlurad men någonstans tycker jag att detta låter otroligt sunt! Att ge sig själv tid och att ta ett litet steg i taget låter ju jättebra!! Men det är ju så många andra teorier som råder i samhället. Det är nolltolerans mot socker och kolhydrater och minst en timmes träning/dag. Jag erkänner verkligen att jag är fullkompligt förvirrad i mitt huvud just nu men jag har en plan. För mig är det just nu viktigt att jag överhuvudtaget äter frukost, lunch och middag. Jag lever lite efter good enough tänket. En middag bestående av köpta köttbullar och vanliga makaroner är bättre än en påse godis. Så är det bara och det är good enough!!

Jag kan inte förstå att dessa dagar är så svåra! Det känns som att det aldrig har varit såhär svårt att hålla sig från godis!!

Idag så var det iaf en informationsträff på jobbet och det var en tjej där som höll i mötet och hon var jättehärlig! Hon var så engagerad och glad! Hon var även jättestor och hon gick på kryckor. De i gruppen som kände henne frågade vad som hänt och hon berättat att hon varit ute och gått mycket på sistone och något hade smällt till i benet när hon gick i skogen. När hon berättade det knöt det sig i mitt bröst. Jag vill inte skada mig själv på grund av min övervikt och jag är verkligen orolig för mina knän. De gör ont till och från och det är verkligen inte bra!!

Så idag har jag varit på bodybalance och faktiskt så kände jag mig inte riktigt lika mycket som en valros så som jag gjorde förra gånen. Vikten är iofs igen skillnad men känslan i kroppen var det och det är bra!

Vaknar upp och känner mig rätt nere, jag är smått ostabil just nu. Jag skulle vilja åka iväg till en stuga i skogen och stanna där tills jag jobbat med mig själv och mitt sockerbehov.

Men det finns ljus i tunneln. Jag har klarat det förut, men den här gången kommer det att ta längre tid och den här gången ska mitt hjäta och mina känslor följa med.

En vacker sommar för längesen