En matmissbrukares kamp

Denna tisdag ska jag hålla vad jag lovat så här kommer uppdateringen som jag skickat till min kontakt på gymmet.

Jag missade faktiskt att skicka en uppdatering till dig förra veckan. Jag hade det i tankarna men helt plötsligt hade nästan hela veckan gått så då tänkte jag att jag väntar till denna uppdatering istället.

Förr förra veckan gick iaf bra och vågen visade 100,2 kg. Jag var jätteglad men säg den lycka som varar. Denna vecka har nämligen inte gått lika bra utan vågen visade imorse 101,2 kg. Men jag kan säga att jag verkligen är överaskad över att det inte står mer för jag har inte skött mig. Det har varit kaos på jobbet och allt jag velat göra är att lugna ner mig och äta.

Denna vecka eldar på i ungefär samma tempo men jag släpper faktiskt lite på pressen att träna. Jag tycker att det är så jäkla trist att tvinga sig själv till gymmet. Nu priroterar jag lite annorlunda men jag ska inte glömma bort träningen!

Förra veckan var jag iaf på ett spiningpass med ---------. Jag trodde seriöst att jag skulle dö. Där och då tänkte jag att alla andra också måste lida men efteråt hörde jag flera som sa att de tyckte att passet var bra. Det gör mig lite ledsen för förmodligen innebär det att jag är så otränad att jag inte klarar av ett sådant pass. Problemet för mig var att det gick så otroligt fort! Tempot var alldeles för högt och igår valde jag faktiskt att inte gå på hans spinningpass.

Men, men nu har jag en ny vecka framför mig med nya utmaningar.

Mvh

J

Förlåtelse är att låsa upp dörren för att släppa någon fri – och inse att fången var du

Max Lucado

Jag har alltid varit en sån som brytt mig om vad andra tänker och tycker om mig. Skammen har alltid varit min trogna följeslagare. Än idag kan jag skämmas för saker som jag gjort för längesen. Kanske har detta betydelse när det gäller min förmåga att förlåta mig själv. Jag har nämligen skuldkänslor jämt, både för saker jag gjort och saker jag inte gjort.

Men skuld och skam är knepiga begrepp. Jag har svårt att skilja dem åt men något i mitt bakhuvud säger att skuld är något man bär på grund av sina handlingar och skam är något man själv tar på sig. Sen kanske det inte riktigt är sanningen men jag tror att jag bär skuld på grund av de felaktiga beslut och de handlingar som jag gjort mot mig själv och andra. Jag tror egentligen inte att jag känner mer skuld än vad jag förtjänar, men samtidigt är det svårt att veta. Jag tror däremot att jag skulle behöva förlåta mig själv. Jag skulle behöva öppna alla de dörrar som jag så våldsamt tryckt igen, jag kan nämligen riktigt känna hur skulden och skammen sipprar ut genom springorna och jag borde ta tag i det! Problemet är bara att samtidigt som jag mår så dåligt över saker som jag gjort i mitt liv kan jag inte lova att jag inte skulle göra om det!

Helt ärligt är jag en skamlös och skuldfylld människa! Men jag är också en otroligt medveten och reflekterande människa! Visst kan jag försöka gömma mig under täcket och hoppas att allt ska gå över men det fungerar inte så för mig. Allt jag gör och har gjort finns med mig och det pyr hela tiden under ytan. Det känns som att skammen ständigt knackar mig på axeln och jag kan riktig känna hur andra tittar på mig och ser vilken vidrig människa jag är!

Jag har gjort så många fel i mitt liv och jag kan inte lova att jag någonsin kommer att sluta göra fel. Men jag önskar att jag ska göra så gott jag kan, att jag ska göra så goda val som möjligt utifrån de förutsättningar jag har. 

Jag hoppas att jag öppnar en dörr genom att skriva av mig lite på det här sättet. Jag hoppas att det ska tillåta mig själv att komma lite närmare mitt inre och allt jag bär på. För jag ska inte bära på mer skuld och skam än vad jag förtjänar. Jag måste både förlåta mig själv och hitta förmågan att skaka av mig onödiga och elaka tankar. Jag vill varken vara egoistisk eller dum, jag vill varken vara det mot mig själv eller mot andra.

Har ni upptäckt vad som hänt?! I tisdags skulle jag ju ha lagt upp min vikt och lagt upp min rapport till min kontakt på gymmet (Sonja)!! Det har jag helt glömt bort faktiskt och jag har till och med glömt bort att skicka en rapport till Sonja!

Jag kan nu stolt iaf skriva att vågen visade 100,2 kg i tisdags. Men… det var i tisdags och efter det har varken tisdag eller onsdag gått särskilt bra. Jag blir så less på mig själv men idag har jag iaf packat med mig bra lunch och mellanmål och väskan är packad och redo för spinning.

Men jag kan inte förneka att missbrukaren i mig skriker och den skriker högt! Det känns så lockande att bara släppa kontrollen och ”gå loss” ett par dagar. Men, nej. Jag kämpar mig fram, en måltid i taget.

För övrigt kan jag säga att min semester v 32 nu helt är körd. Idag försökte jag prata med chefen men hon säger bomstopp-nej. Hon menar på att det är för sårbart så hon vill att jag ska skjuta på semestern. Det känns jäkligt surt eftersom jag såg fram emot en semestervecka med min mamma, vi skulle passa mina småkusiner och åka till Dalarna. Men nej, det kommer alltså inte att hända.

För ett tag sen var jag på kalas och där fanns ett par där frun hade gjort en magsäckförmiskning. Idag såg hon alldeles normalviktig ut men hennes man! Han var gigantisk! Då tänkte jag i mitt stilla sinne, finns det någon bättre möjlighet att ändra på sitt liv än när ens partner rent fysiskt måste det?! Självklart har han inte samma förutsättningar rent fysiskt men de har ju varandra och han kan lägga om sin kost på liknande sätt! Sen kanske inte jag ska sitta här och vara en besserwisser men är det inte lite underligt....

Igår skulle jag ju gått på Zumba men jag fegade ur eftersom det var ett spinningpass samtidigt och den här veckan var det inte en tant med dålig musiksmak! Det var istället en riktigt bra instruktör och jag tror absolut att jag tog i kämpade mer än jag brukar för hon var väldigt inspirerande! För övrigt är hon personlig tränare på gymmet och till hösten tänkte jag ju unna mig det, utöver min kostrådgivare som jag har på gymmet. Jag undrar om hon skulle bli bra? Hmmm....

Men nu måste jag berätta om vad som hände igår när jag skulle träna! Jag hade packat väskan och tänkte att allt var frid och fröjd men ICKE! Jag hade glömt en långarmad tröja! Jag har inte visat bara armar på gymmet på flera år och jag fick smått panik. Men jag tog mod till mig och gick in, men vad händer då? Jo då är alla cyklar längst bak upptagna. Jag får smått panik igen och tar en annan cykel men den får jag inte loss vredet som man höjer och sänker sadeln med. Då blir jag ännu mer panikslagen och tar en cykel på andra hörnan men den står lite snett så när jag sitter där inser jag att alla på bakre raden ser rakt in i mina magvalkar!

Är jag inte dum så säg….

Ofrivilligt bara armar

Risk för ett långt inlägg efter mitt möte på ätstörningsmottagningen igår.

Jag och Cissi pratade bland annat om att jag är rädd för att hon ska ”kasta ut mig”. Vi har pratat om det förut och hon undrar varför jag är rädd för att jag inte ska få fortsätta att gå där. Jag tror att det handlar om en känsla av att man bara har X antal gånger på sig att bli bra och händer det inte så vill dom att man ska avsluta… eller ja lite så. Jag har många tankar som snurrar i mitt huvud. Cissi sa dock att så inte är fallet och hon undrar varför jag inte tror att jag är värd den här möjligheten. Det blev faktiskt en tankeställare för mig. Jag ser mig själv som en ganska egoistisk person men här verkar det inte riktigt vara så. Tänk vad man lär sig. Jag ska iaf försöka intala mig att jag är värd det här.

I övrigt pratade vi om att jag är missnöjd över att jag inte blir bra, att jag haft en del samtalskontakter men jag blir ju inte frisk! Då sa Cissi att det inte handlar om något magiskt som ska hända utan det är en process och bitvis sker små förändringar. Och ja, det kan jag väl köpa men jag måste bli bättre på att se de små positiva sakerna!

Vi pratade även om kontroll. För mig känns det som att köpa och äta godis och glass m.m. är mitt sätt för absolut kontroll. Ingen kan säga åt mig vad jag ska göra och jag bestämmer över mig själv totalt! Men fan va dumt det är, tänk om man kunde känna så inför något annat, som typ att städa! Men, men det är väl olika det där. Men faktum är att jag äter med känslorna, t.ex. har jag en tuff uppgift framför mig på jobbet -vill jag äta, är jag hemma och vill ha en lugn kväll så -vill jag äta, är jag ledsen för att någon sårat mig – vill jag äta. Den befrielsen och den upprymdheten som jag känner när jag får gå loss i butiken och sedan i godisskålen är något av en euforisk känsla… tyvärr.

Vi avslutade med att prata om att framöver skulle jag vilja lägga upp det så att vi har både den här ”bubbeldelen” när man bara får prata av sig men jag vill även ha en mer aktiv del där vi verkligen arbetar med verktyg för hur jag ska ta mig vidare.

Nu går hon på semester så jag har faktiskt inte någon ny tid förens i slutet på augusti.

På fikarasten idag så uttryckte sig en kollega lite underligt.

En tjej som förut har jag jobbat på kontoret var här och sa hej och när hon sedan gick säger min kollega. ”Hon har gått ut sig igen”. Vi andra skruvar lite på oss och någon tar mod till sig och frågar. ”Vad menar du nu”? Kollegan svarar då hög och tydligt inför alla  – Ja det var ju synd för hon hade ju gått ihop sig men nu har hon blivit tjockare. Den andra kollegan svarar lite generat –” Jaha du tänkte så”.

Till historien hör dock att kollegan som uttryckte sig underligt har varit med om en olycka och har en liten hjärnskada. Så kanske, finns det en rimlig förklaring… men jag vet inte.

Men det kändes skönt iaf att alla andra i fikarummet verkade tycka att var ett olämpligt uttalande.

Jag har tagit ett stort beslut! Imorn ska jag till mamma och jag har bestämt mig för att ta mod till mig och berätta för henne om min situation. På ett sätt tror jag att hon vet, att hon är ganska medveten men samtidigt tror jag att hon har blundat, både för att det är jobbigt att se och för att jag har varit omöjlig att nå. Att säga något om mat eller vikt har varit som att kliva på den mest brännheta glöden så hon har varit så försiktig som hon bara kunnat! Kanske för att det på ett sätt är enklast men också för att jag tror att hon är livrädd för att såra mig.

Men nu är det dags. Det är ingen idé att mörka för vem tjänar på det?

Tänk så många gånger jag har tänkt på att berätta. Men det har varit så svårt att veta hur och vad man ska säga. För visst vore det så mycket enklare om jag sysslade med någon annan drog. Men nej, jag kan inte kontrollera det som är en fruktansvärt naturlig del av våra liv och något som också till stor del är en förutsättning för att vi ska leva.

Men jag måste nog fila på vad jag ska säga. Kanske ska jag skriva upp några stödord, kanske ska jag skriva ut några inlägg från min blogg…

Jag får se.

Nehepp det blev ingen morgonpromenad för den här sjusovaren ville ligga kvar och gosa med sin pojkvän. Han måste tamejtusan sluta jobba på hemmaplan för detta gynnar ingen! Eller jo, det gynnar honom såklart :P

I dag är iaf en ganska bra dag (i mitt kaotiska upp och ner liv). Jag vaknade och mådde rätt bra och med träningsväskan packad cyklade jag till jobbet. Men nu står jag inför ett dilemma! Ni vet spinningpasset som jag bokade igår, hon som har passet är en tant som bara kör musik från absolut senast 1994! O jag står ju inte ut med sådant!!!! Men då insåg jag att det finns ett zumbapass ikväll också… jag har aldrig varit på zumba och jag tycker egentligen inte alls om koordination och att svänga mitt fläsk tillsammans med andra framför en stor spegel.

Så nu står jag i valet och kvalet

Spinning med tant gammelmusik

Zumba på osäker mark

Eller trygg och säker träning i gymmet på egen hand

Jag önskar att jag kunde bjuda er på mer positiva ord idag men så är inte fallet.

Det blev en morgonpromenad imorse också men en lite kortare för jag hade svårt att komma upp. Ska jag vara ärlig så känner jag mig faktiskt rätt nere just nu. Det känns värre en vanligt och jag är lite på vippen att bryta ihop. Jag kan inte svara på hur länge de har känts såhär men det har varit extra tufft ett tag. Men jag blir så less på att jag ska vara så svag. Jag vill ju vara en stark och trygg tjej så varför känner jag mig som en liten frusen och ensam fågelunge?

Jag vill förändras och jag har både min kontakt på ätstörningsmottagningen och min kontakt på gymmet. Men nu känns det som att jag bara vill trycka på en pausknapp och få andas en stund. Jag skulle faktiskt vilja trycka på en pausknapp till hela mitt liv så jag får komma igång och komma ikapp…

Det är inte så att hela livet är skit men det är bara extra tungt just nu. Jag önskar att det fanns en konkret anledning men jag kan inte hitta någon. Jag vill ju bara ha min ork och energi tillbaka!

Det känns som att jag tvivlar på precis allt just nu och det är riktigt illa!

Men varför mår jag såhär och vad ska jag göra för att förändra det?

Det var riktigt härligt att komma ut på en promenad imorse men sen! Sen tittade jag mig i spegeln och inspekterade min nya frisyr som jag införskaffade mig igår. Och vet ni, jag är grymt missnöjd! Eller nej, så illa är det inte men jag är inte nöjd iaf! Tänk att det alltid ska bli så knas när jag går till en frisör! Men jag undrar hur dom tänker när jag kommer där med min vita tunika och bruna sandaler och sedan klipper dom en flikig rockig frisyr på mig! Det rimmar väl ändå lite illa. När jag satt där tyckte jag att ja men de här blir säkert bra, men NEJ, det blir det inte. Frisyren är verkligen flikig och mitt långa hår är jätteuppklippt så det går inte att få till några bohemlockar i de inte! Nej, det är bara att tupera upp det, köpa skinbrallor och leta upp en gammal guns N’ roses t-shirt… morr.

Antagligen är det väl mig det är fel på för jag är så grymt dålig på att förmedla vad jag vill ha. Men alltså säger jag att hon ska klippa upp det och jag visar att håret är ojämt och underligt inte fan ska hon fortsätta på den banan. Måste jag säga att jag vill ha en mjuk frisyr, romantisk, bohemt, enkel, mjuka runda kanter, modern långt men samtidigt lite 90- tal alá Rachel i vänner och Valerie i Beverly hills. Skulle de bli rätt om jag sa så tror ni?! Nej antagligen inte. Jag är så grymt dålig på att förklara. Och den där ivecklade beskrivningen skulle nog bara göra allt värre.Men skam den som ger sig. Jag SKA vara tydligare nästa gång.

Jag blir grymt jävla frustrerad över att inte kunna träna som jag vill!! Visst jag kan gå mina morgonpromenader men jag kan inte ens gå med mina stavar för att jag har så in i helvete ont i mina handleder. Jag har haft problem med mina handleder förut men just nu känns det riktigt illa och jag vet inte om beror på att jag överansträngt handlerna med mycket överkroppsträning på gymmet eller om det beror på allt dataskrivande. Jag vet heller inte om jag ska träna på och låtsas som ingenting eller om det förvärrar saken. För det är klart att jag blir orolig, jag menar dom kånglar väl av en anledning?! Men det är ju inte bara handlederna som krånglar, det är ju knäna också. Jag valde att gena lite imorse på promenaden för att knäna värkte. MORR säger jag bara! Men återigen det är inte bara det. Jag jobbar så mycket och har så mycket att göra efter jobbet att jag knappt hinner röra på mig iaf!

Men, men jag hoppas på bättre lycka nästa vecka för den här knubban måste/behöver träna gärnet!!

Idag är det en bättre dag. Jag började morgonen med en promenad och jag kände mig riktigt laddad med god energi. Jag tror faktiskt att jag fick blåsa ur mig lite känslor igår och det var bra. Jag fick liksom lätta på trycket.

Men det är bokstavligen skitläskigt att missbruket är så starkt! Jag hade tänkt mig att sticka till affären under kvällen och sen stannade min kille hemma och då.... ja då kändes det som att allt rasade. Panikkänslorna kom över mig och jag kände bara en sådan jäkla ilska över att han var hemma och hindrade mig från att ta de beslut som jag ville ta. Hela min kropp skrek "jag bestämmer inte över mitt eget liv". Men det är ju tudelat för å ena sidan kan jag i princip inte bestämma om jag själv vill äta något för då blir min kille vansinnig! Men den andra sidan handlar om att det inte är jag som bestämmer utan det är missbruket som gör det! Hela min kropp skrek igår och jag fick sådan panik i kroppen att jag sprang till toaletten och nästan spydde.

Det är obehagligt vad starka krafter man har inom sig!

Men som sagt, denna dag är mycket ljusare och jag borde se till att inte stänga en massa inne, ut med skiten, ventilera mera!