En matmissbrukares kamp

Jag är så fylld av lycka för all respons jag fått de senaste dagarna!

I helgen har det varit full fart men det har varit kul. Igår kom min kille hem efter att ha varit iväg på militärövning och det var så underbart att se honom. Det som hänt de senaste dagarna har påverkat mig och gett mig en befriande känsla så hela kvällen igår svävade jag på små rosa moln!

Idag var jag på ätstörningsmottagningen igen. Jag valde att prata om något som vi inte pratat om tidigare. Det är något som väger så jävla tungt på mina axlar och som äter upp mig inifrån.

Det är svårt att veta var jag ska börja men jag börjar som jag gjorde när jag var hos min samtalskontakt. Förra gången pratade vi om lögner och nu valde jag att prata om förlåtelse och det faktum att jag inte kan förlåta mig själv. Jag har suttit på hur många gudstjänster som helst där prästen har gett församlingen förlåtelse men det hjälper inte! Jag känner mig så smutsig och hemsk.

Det handlar om att jag har varit otrogen. Inte en gång, inte två….jag har aktivt vid flertalet tillfällen gjort detta oförlåtliga. Det hela är ganska komplicerat och jag vet hur långt mitt inlägg skulle bli om jag skulle försöka förklara allt.

Men jag kan börja med att säga att jag var otrogen en gång, utstuderat otrogen och jag mådde skit efteråt. Jag trodde att jag skulle kunna hålla tyst och glömma det men det gick inte. Jag berättade för min kille och förstod att nu fanns risken att han skulle lämna mig. Det som händer är istället att han frågar om jag tänker lämna honom! Det blev otroligt underligt…Det är ju inte så det ska gå till. Men vi hade en kris och levde vidare.

Sedan började jag plugga på en annan ort och jag bodde borta en hel del. Där började det gå riktigt illa och jag var otrogen flera gånger. Det kom in massor med lögner i bilden och till slut stod jag inte ut och gjorde slut med min kille. Jag låg och grät i flera dagar och kom sedan fram till att jag älskar honom och vill leva med honom…. Eller? Kanske kom jag fram till att det var enklast att stanna kvar, jag vet inte. Jag hade iaf satt mig i en jobbig situation där jag gjort mig beroende av en kille i min studentstad och jag höll kontakten med honom. Han fick känslor för mig och jag var beroende av hans hjälp, både känslomässigt och rent praktiskt då jag inte hade någon nära vän i den staden. Först till sista terminen hade jag kommit nära en tjej och då kunde jag ta avstånd från honom.

Jag och min samtalskontakt pratade om det här och jag sa att jag känner mig så smutsig och hemsk och det känns som att alla vet vilken vidrig människa jag är. Jag tänker på att om jag och min kille skulle gifta oss så skulle folk tänka, ”men hon som varit otrogen”! Men alla vet ju inte! Och hur många bryr sig egentligen? Flera av mina vänner vet delar av vad jag gjort men i övrigt är det kanske inte så många som vet… eller bryr sig.

Efter att vi pratat kändes det bättre, det var skönt att få prata av sig men nu när jag skriver det här så känner jag mig bara vidrig igen. Det går inte att få ut allt i skrift, jag skulle kunna skriva sida efter sida men det tänker jag inte göra. Jag vet inte ens om jag vill dela med mig av allt det här men nu gör jag det iaf.

Jag berättade för min samtalskontakt att jag och min kille har haft stora problem när det gäller sexbiten och det ville hon fokusera på. Hon pratade om att sexuella behov är ett grundläggande behov hos människan och fungerar det inte så… ja…men det spelar ju egentligen ingen roll för det är inte rätt iaf. 

Jag önskar att jag kunde gå in i mitt huvud och radera dessa minnen för de sliter mig sönder och samman. Jag har tänkt tanken att det kanske vore lättare att börja om men någon ny för då skulle vi inte ha den här smutsiga historien, men jag har ju fortfarande gjort dessa handlingar och dom kommer säkert att jaga mig iaf!

Min kontakt sa att vi alla är mänskliga men jag vill inte vara mänsklig, jag vill vara bättre.

Igår tränade jag som sagt med min PT och det gick bra. Det är tur att jag har den tiden bokad för jag behöver något som drar mig upp och iväg! Disciplinen i övrigt är ungefär lika med noll så jag är tacksam att jag har henne.

MEN! Igår sa hon dock några saker som fick mig att fundera.

Hon frågade om hur jag tycker att det går med min samtalskontakt och jag sa att hon är bra men att det är trist att jag inte kommer så mycket framåt. Då frågade hon, ”ja man undrar ju hur det fungerar det där. Om det är så att man ska ställa lite högre krav på sina klienter och så”. (jag säger inte att jag återger detta ordagrant med det var så jag tolkade det).

Sen pratade hon om att tiden vi har tillsammans är för att jag ska få de där ”lilla extra” med träningen och att det därför är jätteviktigt att jag gör resten av träningen själv…..

Okej, jag vill inte ta på mig offerkoftan men jag blir allt lite småsugen! Jag vet att det bara är JAG som kan ändra på detta. Det är JAG som måste göra kloka val, varje morgon, varje måltid, varje dag, hela tiden. Det blir nästa så att det brinner lite i huvudet på mig när jag känner mig utpekad som den förlorare jag är. Herregud jag betalar ju för den här tjänsten, det är väl bara bra om det går dåligt för då kan jag gå där hela mitt liv!

Okej nu kanske jag överdriver men det är tufft att känna sig utpekad. Jag vet att jag är en förlorare och det hjälper inte att någon försöker komma men några pekpinnar.

Men jag ska försöka att inte ta så hårt på vad hon sa. Jag tror inte att hon menade något illa.

Igår var jag på innebandyn, det tog ca 30 min innan min fot sa ifrån.

Jag inser att jag nog glömt att skriva om vad som hände med min fot förra veckan så här kommer en uppdatering. Jag tycker inte om att gå utan cyklar helst vart jag än ska men förra måndagen var vi på ett hembesök och regnet stod som spön i backen så jag fick skjuts hem av en kollega. Dagen efter blev jag alltså tvungen att gå till jobbet och vad händer? Jo, jag står nästan på näsan! Just då kände jag ingenting men på kvällen svullnade mig fot upp och det var faktiskt riktigt läskigt! På kvällen ville min kille få mig att inse att jag måste avboka PT-tiden och tillslut gjorde jag det. Redan dagen efter hade svullnaden gått ner rejält men den har fortsatt att vara svullen hela veckan (wow, vilken bra anledning till att slippa träna).

Igår skulle jag därför mjukstarta med lite innebandy och det gick sådär. Jag klarade som sagt 30 min och sen vågade jag inte mer eftersom foten svullnade upp. Jag hade säkert kunnat pressa mig men jag ville inte missa en till PT-tid så jag tog det lugnt.

Det var iaf kul och jag hoppas att jag mår bättre nästa tis så jag kan köra på igen! Det verkar vara ett kul gäng! Däremot bävar jag redan för match, jag vill ju bara träna. Men, men de kanske ändrar sig. Träningen idag ser ju ut så att vi typ värmer upp i 10 min och sen tränar vi match mot ett annat damlag så var är skillnaden egentligen?

I söndags hade jag faktiskt ett liiitet ”bryt” och inatt drömde jag en väldigt jobbig dröm. Det är en sak som gnager i mitt sinne och det är mamma. Vår relation har som tidigare sagt blivit sämre och jag kanske inte bara kan skylla på att hon skaffat sig en kille. Men absolut visst gör det att hon hör av sig mindre till mig men det gör också att jag hör av mig mindre till henne. För återigen, jag fastnar i att jag vill bli vald.

I lördags ringde jag henne och sa att föreställningarna varit helt fantastiska och att jag skulle vilja att hon kom och såg den sista på söndagen. Hon lät lite osäker så då blev jag också osäker. Vi bestämde att vi skulle tänka på saken och höras på söndagen. Lagom tills jag bestämt mig för att det nog vore ganska trevligt om hon kom, min kille kunde tänka sig att gå med henne och sen kunde vi gå ut och äta tillsammans. Då kommer ett sms.

Hej mitt hjärta, jag kommer inte in, känner att jag behöver lite egen tid… älskar dig! <3 kramkram.

Jag förstod det nog inte riktigt då men vartefter dagen gick och jag stod där på scenen så gjorde det ont. Jag stod där på scen och tänkte,hur ofta händer något sådant här? Att hennes dotter står på en helt fantastik teater?! Visserligen var det som sagt inte jag som var stjärnan men ändå… det gjorde ont.

Idag har varit en riktig skitdag på jobbet. Tänk att det kan växla så fort i den här branschen, ibland är det skitkul och ibland är det skitilla. Idag har jag fått två pikar också som inte värmt mitt hjärta. Det är nämligen så att jag inte är en ”vän av ordning” eller hur man ska säga. Så idag när jag inte hittade min häftapparat beklagar jag mig för min rumskompis och hon säger ”men hur kan du hitta något i den där röran”. Då blir jag lite stött. Jag vet ju att jag har rörigt men jag är ju sån! Men vad tror ni jag gör någon timme senare? Jo jag städar mitt skrivbord ;) Så nu ser det lite bättre ut iaf. Man är väl olika men jag kan iofs förstå att det ser rätt illa ut när jag brer ut papper över hela skrivbordet… men, men huvudsaken är väl att det är ihopplockat när jag går hem.

Men! Nu till det värsta! Jag skulle träffa en väldigt speciell pojke och jag skulle länka över honom till en av våra fältare. Pojken frågar hur gammal fältaren är och jag säger att han är i 30-års åldern. Då säger killen att han är gammal och jag skämtar och säger ”nejmen vadå, det är väl inte gammalt, tycker du jag är gammal?” Det tycker han så jag frågar vad det är som gör att han tycker att jag är gammal BIG MISSTAKE! Då säger ungfan, ”det ser man för att du är mörk under ögonen och har rynkor, du har små ögon också”. Jag vet att jag inte borde men jo, jag tar åt mig! Jag vill inte vara rynkig och jag vill inte vara mörk under ögonen och jag har ju komplex för mina små ögon! Onda barn!

Så kan det gå när man frågar för mycket, note to my self – fråga inget du inte vill veta svaret på!   

Jag har haft en tuff vecka, nej, jag menar jag har gjort föregående vecka till en tuff vecka vilket har resulterat i att jag har ätit, ätit och ätit.

Idag träffade jag min PT igen och jag har faktisk inte tränat sedan jag träffade min PT förra onsdagen. Det som däremot är positivt är att det känns som att min kropp blir starkare! Det är skitkul att träna med henne och jag gör framsteg! Hon är även väldigt duktig på att berömma mig för min teknik och det betyder guld för mig! Jag vill ju nämligen tro att det bor en ganska bra träningsmänniska under allt fett.

Men tillbaka till det dåliga. Det är sjukt hur gärna jag vill äta egentligen, jag blir helt ärligt chockad av kraften i suget, begäret och behovet! Igår var första dagen utan godis på ett tag och idag har jag en förjäklig huvudvärk. Jag säger till mig själv att det är ”giftet” som går ur så det är bara att stå ut. Men, jag kan inte lova något. Det knepiga i situationen är att jag har bett min PT att jag ska få väga mig framför henne varje onsdag morgon men problemet är alltså att vi inte kommer att väga in mig förens på onsdag… Risken för att jag ser detta som en kanonmöjlighet att ”äta upp mig” inför invägningen är stor…

Hur som helst så hoppas jag att jag är tillbaka igen både i bloggandet och i mitt arbete mot en friskare hjärna och kropp!

Då var det måndag igen med den återkommande måndagsångesten. Men läget är inte så farligt faktiskt, det kunde vara värre.

Men nu ska jag istället fokusera på min underbara kille, för ja, just nu ska han ha extra cred för han har gjort så mycket bra på sistone! Ibland kan jag nästan stanna upp och tänka, shit vilken underbar kille! Ibland retar han verkligen gallfeber på mig men det är helt otroligt va han är öppen för livet och för förändringar och nya tankesätt. Jag själv får stanna upp och inse att jag är en riktigt skitstövel ibland och så får jag försöka att tänka nytt, även fast det är jäkligt svårt ;)

Det är skönt att livet går framåt på flera plan, vårt förhållande blir faktiskt bättre när jag jobbar med mig själv!

Men! Tyvärr har det gått och går sådär med både mat och träning och jag skäms! Det enda sätt jag kan komma på just nu är att jag ska ringa till min tränare och be att vi träffas 2 gånger/vecka i ett par veckor för att kicka igång mig igen.  

Jag undrar om jag är rädd för att komma under 100 kg? Jag undrar om det är något som gör att jag vänder strax innan? Är det kanske för att jag ”vill” misslyckas hela tiden? Det känns som att jag har någon sjuk psykologisk spärr när det gäller dessa tre siffror!!

Igår hade vi lite kalas på jobbet och det var jättekul! MEN, jag blir lite less på mig själv och min personlighet! Ibland ska jag ta sån otrolig plats och det är ingen fin egenskap! Igår hade nämligen festarrangörerna ordnat lekar och vad händer med mig då?! Jo då växer hornen ut och jag ska lägga mig i och ifrågasätta mest hela tiden. MEN, nu ska jag inte vara för hård mot mig själv, jag försökte att lägga band på mig men till nästa gång hoppas jag att jag kan dra åt bandet lite hårdare ;)

Jag är som sagt en tävlingsmänniska utan dess like och igår tog jag på mig uppdraget som kallades ”vem tål mest smärta”. Jag var så jäkla taggad och jag misstänkte att det skulle handla om klädnypor och mycket riktigt, det handlade om vem som kunde sätta mest klädnypor i ansiktet på en viss tid. Vi var tre som tävlade mot varann och jag skakade av nervositet och kämparglöd när startskottet gick. Sedan började jag metodiskt att sätta klädnypor runt munnen, näsan, ögonbrynen och sedan haklinjen (eller vad man ska kalla det).  Jag var så fullpumpad med adrenalin men jag tyckte att jag hörde något om blod. Men vi körde på och snart var tiden ute. Då skulle vi ta av alla klädnypor och så skulle det räknas, då ser jag att det droppar blod från mig och flera klädnypor är blodiga. Då har såklart min känsliga näsa börjat blöda så det kändes ju lite sådär. Men vad gör man inte för att vinna?! Det var iaf jättekul och jag vann med 21 klädnypor!!! Och jäklar vilket adrenalinpåslag det blev, jag riktigt kände hur de pumpade i kroppen på mig! I LOVE!

Ja herregud, vad ska jag säga…

Vinprovningen blev inte så lyckad igår eftersom min kille hade fått veta lite jobbiga saker under dagen. Vi pratade massor hela kvällen igår och imorse mådde jag verkligen skit. Kanske berodde det lite på vinet också men jag ville under inga omständigheter gå till min PT. Men, det var bara att släpa mig iväg, men som sagt, jag var trött och slut så träningen blev inte så givande. Tyvärr blev jag inte särskilt mycket piggare av träningen heller, jag känner mig fortfarande trött och slut.

Idag kommer jag inte att göra många knop på jobbet men det skiter jag i.

Men! För att vinkla det hela och se på det positiva så valde jag att inte dricka särskilt mycket vin igår, jag smakade bara och lämnade mycket! Jag tog mig upp imorse trots att jag verkligen inte ville. Och, jag har inte ätit något ”dumt” sen mitt återfall.

Tack Thea för påminnelsen och tack alla andra för all pepp!

Jag föll dig igår, jävla skit. Så vad hände på vågen imorse tror ni? De där 100, 5 kilona var som bortblåsta och poff vägde jag 101,7 kg. Jävla, jävla skit att jag ska falla dit, eller ursäkta, jävla skit att jag ska agera så att jag tillåter mig själv att falla dit! Men jag vet dock att mycket är vatten så förmodligen är det inte så svårt att komma tillbaka till samma vikt igen!

Men idag är jag iaf stolt över att jag tog mig upp och kom ut på en morgonpromenad. Det är bara upp på hästen som gäller! Denna vecka har jag en hel del utmaningar men det skiter jag i, jag ska försöka klara dom så bra som möjligt. Ikväll ska jag och killen ut och äta sushi och sen ska vi på vinprovning och vet ni, jag ska ha en kul kväll och inte vara arg på mig själv för mitt snedsteg!

Vilken jävla måndagsångest! Jag mådde verkligen skit i morse och lekte med tanken att stanna hemma! Men nu är jag på jobbet och det rullar på. Visst, det känns fortfarande inte bra men förhoppningsvis blir det bättre.

Jag måste faktiskt skriva om att jag sovit väldigt dåligt nu den senaste veckan. Jag som brukar vara så himla duktig på att sova vänder och vrider mig och vaknar en massa. Igår hade jag sminkat upp mig för jag skulle ut en sväng på stan för och träffa lite släktingar som var här på besök. Då säger både mamma och min morbrors tjej att jag ser trött och febrig ut. Kul, tänker jag, här har man sminkat upp sig för och se lite pigg ut men vad hjälpte det?

Jag tycker bara att det är så jäkla trist att jag ska må såhär för egentligen har jag ju ett ganska bra flow just nu. Men, men det blir nog bättre.